KAREN BLIXEN KARDINALENS TREDJE BERÄTTELSE ”Även jag”, sålunda bröt kardinal Salviati den tystnad som följde efter den spanske ambassadörens berättelse, ”även jag kan berätta om en händelse som tjänar att belysa vårt ämne.” Han talade som alltid milt och långsamt, och som alltid fängslade själva stämmans välljud och myndighet den krets som omgav honom. Han satt tillbakalutad i sin stol, på så sätt att hans ansikte med det fula ärret låg i skugga. Men hans händer, vilkas skönhet den store målaren Camuccini har odödliggjort i sin bedjande Kristus i Getsemanes trädgård, vilade på armstöden i kandelabrarnas klara sken och beledsagade då och då, med en nästan omärklig rörelse, de melodiska växlingarna i hans tal. ”Visserligen”, fortsatte han, ”har jag inte haft tillfälle att personligen, från början till slut, följa de händelser om vilka jag nu har äran att berätta för er. Men jag är lika fast förvissad om deras realitet som om jag hade känt till dem genom egen erfarenhet. Ty de ha berättats mig av min barndomsvän och skolkamrat, fader Jacopo Parmecianino, och denne man var den redbaraste och uppriktigaste människa jag har känt. Ja, han var mer än så! — oansenlig till sin gestalt likaväl som till sitt ursprung och i sitt uppträdande hämmad av ett talfel, en lätt stamning, var han i själva verket ett helgon, i vars närhet undren tycktes hemmastadda. Även hjältinnan i min berättelse har jag sett och talat med. Hennes namn var lady Flora Gordon. Jag träffade denna dam för första gången i en av Roms salonger, och hon var då, för modar jag, några och fyrtio. Hennes plötsliga framträdande i vårt sällskap var aftonens sensation. Hennes rikedom var, även för hennes landsmän — dessa myndiga, ständigt verksamma, storslagna milorder, som resa omkring i vårt land och med stora följen hyra in sig i våra palats — imponerande. Det sades mig den kvällen att hon var en av Storbritanniens tre rikaste kvinnor. Men — även av andra skäl måste denna skotska dam göra intryck på var och en som hon kom i beröring med. Lady Flora var ingalunda ful. Likväl måste det vara svårt för varje dam att uppträda i hennes gestalt. Ty hon var en jättekvinna, större än någon av dem jag som barn såg förevisade på marknader. Vart hon kom nådde hon huvudet högre än de män med vilka hon underhöll sig. Bredden på hennes axlar och höfter svarade mot hennes längd. Händerna och fotterna, vackra i sig själva, voro av samma format som marmoränglarnas i mitt eget kapell, och hennes vita och regelbundna tänder voro större än den präktiga skimmels, på vars rygg jag som yngling ofta fröjdade mig åt livet. Även näsa, käkparti, öron och barm voro hos denna dam av gudinnelika dimensioner. Hon hade kraftigt rött hår, men hennes djärvt svängda ögonbryn och hennes ögonfransar voro nästan färglösa. Hennes hy var frisk och vit, om än en aning fräknig. Hon hade en vacker, klar och kvinnlig stämma. Som om lady Flora ville visa att hon under alla förhållanden helt och fullt höll på sin egenart och sitt värde, var hennes hållning utomordentligt rak med högburet huvud. Hennes klädedräkt var alltid mycket dyrbar, men 737