KAREN BLIXEN sträng i färg och stil och aldrig någonsin utstyrd med ett sidenband, en rosett eller någon annan av de prydnader, genom vilka våra damer älskvärt tillkännage att de icke endast äro, utan även önska vara förtrollande. Men hon bar gärna en rad pärlor, som var arvegods i hennes släkt, och till vilken, efter vad det påstås, maken icke fanns bland de engelska kronjuvelerna. Och hon iförde sig då och då klädesplagg i särpräglade färger och mönster, över vilka hon var mycket stolt. Ty hos skotska adelssläkter ha dylika, enligt urgammalt egendomligt bruk, samma innebörd som en vapensköld. Lady Flora var en berest dam, men hon hade icke förut varit i Rom. Hon talade vårt språk, liksom franskan, med lätthet fastän med den egenartade brytning som hennes landsmän inte kunna — eller vilja — lägga bort. Hon hade omfattande förbindelser över hela Europa, och hon konverserade en hyrkusk och en prins med samma rättframhet. Samtidigt fanns det något i hennes väsen som erinrade om att valspråket i hennes hemland är: ”Noli me tangere.” Hon vägrade också att följa det engelska bruket att räcka fram handen till hälsning eller avsked. Den omtalade aftonen växlade jag blott några få ord med lady Flora. Av vårt korta samtal förstod jag att hon ingalunda hade lockats till Rom av den eviga stadens helighet eller skönhet, utan tvärtom för att genom egna iakttagelser bekräfta sin misstro till allt vad dess namn innebär — från den helige fadern själv och oss, hans ödmjuka tjänare, till musiken i våra kyrkor och konsten i våra museer och vårt enfaldiga romerska småfolks seder. Lady Flora var uppfostrad i det strängaste och mest skönhetsfientliga av de nordeuropeiska kyrkosamfunden. Och hade hon förkastat dess läror, så hade hon på samma gång, genom egna erfarenheter, skapat sig en ännu hårdare livssyn. Under det att hon talade med mig om sina resor, kände jag att hon överallt hade betraktat vår arma jords skönaste länder och städer i samma syfte: att stärka sin miss tro till Skaparen och hela skapelsen. Hon föreföll mig beklagansvärd, men jag fick även stor aktning för henne. Ty det fanns adel och allvar i allt vad hon sade och gjorde. Flon var dessutom en mycket kvick dam — ja, hennes sällsynta vett och slagfärdighet torde under hennes uppehåll i Rom ha gjort henne till en synnerligen välkommen, om än en smula fruktad gäst i alla salonger. Emellertid bevarade hon i detta som i alla andra sammanhang ett för henne utmärkande lyn-nesdrag, som skilde henne från våra egna kvickhuvuden. Om en uppseendeväckande händelse — eller en skandal i sällskapslivet — gällde ett kärleksförhållande, eller blott hade smak av la belle passion, förlorade den i hennes ögon allt intresse, och hon vände sig från den som från något som var alldeles under hennes värdighet. Min vän, prins Scipio Odescalchi, som vid denna tid var över de nittio sade till mig: ’Ack, om jag ändå vore sjuttiofem år yngre! Våra unga romare nuförtiden är ingenting annat än en samling petit-maitres! De ha förlorat sinnet för det upphöjda och märka icke att denna lady Flora är en gudinna! Å, om jag ändå förmådde låta skuggan av en av guden Amors vingpennor falla över henne! Ty det är en evig skam för alla att hon skall lämna vår eviga stad likadan som hon kom hit från sitt Thule!’ Senare hörde jag något om hennes levnadshistoria av fader Jacopo. Lady Flora var enda barnet och den enda arvingen till sin faders väldiga förmögenhet, som hade utökats genom arv från moderns släkt. Modern hade varit lika högväxt och hade vägt lika mycket som sin dotter. Lady Floras far däremot — kring vilken det bland hans landsmän hade vuxit upp en sådan rikedom av muntra och djärva anekdoter att han nästan blivit en mytisk gestalt — hade varit under medellängd och spensligt byggd. Men den skotske adelsmannen hade på samma gång varit så fulländat skön till sin skapnad, med så stora strålande ögon, så rika lockar och 738