KARDINALENS TREDJE BERÄTTELSE ett sådant behag i alla sina rörelser alt han till sin död hade gällt för att vara den vackraste mannen i det brittiska riket. Han hade utnyttjat denna sällsynta skönhet likaväl som sina många talanger till att helt och fullt njuta jordens alla fröjder — och framför alla andra kärlekens! Han hade, tycks det, varit lika oemotståndlig för kvinnorna i sitt hemland som för dem i de länder han besökte. Hans hustru, som älskade honom högt och av naturen var svartsjuk, hade lidit svåra kval i sitt äktenskap.” Kardinalen gjorde en kort paus och fortfor därefter: ”Känner ni, mina kära åhörare, namnet på den store engelske diktaren och filosofen Jonathan Swift? Han var utan tvivel en genial ande. Men han var uppfylld av ett sällsamt, för oss katoliker oförklarligt hat till världen och till människorna. I sin mest berömda bok ’Lemuel Gullivers resor’ har han med nästan demonisk insikt och skarpsinnighet lyckats förlöjliga mänskliga förhållanden och funktioner genom att blott förrycka deras proportioner. Den militära tapperheten och äran, slagfältens upphöjdhet och patos, utlämnar han till skrattarna genom att låta officerare och soldater, hästar och kanoner uppträda i miniatyr, föga större än knappnålar och fingerborgar. Men kärleken själv med alla dess allribut prisger han genom att efter en oerhörd, ja fabulös måttstock förstora de älskandes gestalter och alla de kroppsliga behag, som eljest besjungas och tillbedjas. Den fantastiske resenären Gulliver gungar på de förälskade hovdamernas enorma barm som på berg av snö-vitt kött — när de upphäva en trånsjuk suck, vacklar han som under ett jordskalv, och han är nära att drunkna i de svettpärlor som bryta fram på deras hud under kärleksmötets sinnesrörelse. Den lätta doft som omger en kvinnas kropp blir här till utdunstningar som äro nära att kvälja honom — ja, jag skall icke inför eder, mina sköna åhörarinnor och höviska åhörare, utmåla flera av de ohyggliga detaljer, vari denne diktare förvränger vad andra diktare ha skrivit sonetter om. Fader Jacopo talade, enligt vad han anförtrodde mig, mer än en gång med lady Flora om denna märkliga bok. Hon var noga insatt i den och stödde sig på den i sin bespottclse av den Allsmäktiges hela verk. ’Ni ser, vördade fader’, sade hon till honom, ’hur föga som behövs, vilken obetydlig förskjutning av proportioner som krävs för alt uppenbara för oss sanningen om det som människorna betraktar som ädlast och skönast!’ Fader Jacopo förfärades i sitt hjärta över hennes kätteri, men han svarade henne besin-ningsfullt och saktmodigt som alltid: ’Förså-vitt det icke visar oss, signora, med vilken hårfin noggrannhet världsalltets harmoni är avpassad och avvägd, och med vilken vördnad vi måste betrakta den allsmäktige Gudens förordningar, så att vi icke ens i våra tankar understå oss att rubba på någonting. Genom att förkorta eller förlänga en enda sträng i ett instrument kunna vi tillintetgöra dess välljud. Men sannerligen, detta ger oss intet skäl att klaga på mästaren som har byggt fiolen.’ Det förefaller nu som om lady Floras far hade dragit nytta av den engelske diktarens bok, när hans hustrus svartsjuka plågade honom — ja, att han med grym fantasi och kvickhet hade diktat vidare på den och hittat på och berättat nya historier om Gulliver. Ja, sannerligen, när man betänker damens situation, grips man av förfäran; man tycker sig se ned i en avgrund av smärta och förödmjukelse. En kvinna över vars småväxthet hennes äkta man beklagade sig eller gjorde sig lustig, kunde väl känna sig djupt personligt kränkt. Men i det fallet skulle det dock aldrig vara själva kvinnlighetens insignier som förhånades. Denna unga skotska kvinna vars make påpekade för henne att han väl rent teoretiskt borde låta sig nöja med vad som enligt lagen och framför altaret hade blivit honom tilldelat av kvinnligt behag, men att han i praktiken måste betacka sig för att bli levande begravd däri och anse sig berättigad att söka 739