KAREN BLIXEN mindre livsfarliga och mera harmoniska fröjder på annat håll — hon måste ha sårats icke blott i sin egen utan i hela sitt köns värdighet. Det är icke att undra på att hon under årens lopp långsamt förvandlades så att hennes ungdomsvänner till slut hos henne knappast funno något spår av den unga flickans eller nygifta hustruns rika och oskyldiga natur. Hennes evigt närda, brännande önskan att bli mindre hade verkat som en syra på hennes hjärta. Vidare förefaller det som om lady Floras moder, som inför hela den övriga världen med själsstyrka hade tigit om sin olycka, till sist inte hade förmått att helt hålla sin klagan tillbaka — hon gjorde dottern till sin förtrogna! Lady Flora hade, ännu medan hon växte upp och månad för månad närmade sig den äldre kvinnans mått, hört faderns hån upprepat av modern. Och ändå liknade flickan sin far i mod och kvickhet, och medan hon ännu var ett vackert litet barn, hade fadern roat sig med att ta med henne på ridturer över den skotska ljungheden, liksom med att lära henne fäkta och dansa. Över honom kunde hon inte önska olycka. Men till följd av sin mors ord trådde hon efter att tillintetgöra de små lättfärdiga kvinnor som förförde honom, och till följd av sin faders efter att tillintetgöra själva den heliga kropp som med smärta hade fött henne till världen — och därjämte sin egen unga kropp, som nu knoppades och svällde till rik blomning. Säkerligen hade hon tidigt avsvurit sig äktenskap eller kärleksförhållanden för att icke drabbas av moderns kval — och detta var väl i sig själv en enslig och fruktansvärd lott! Men motivet för detta beslut, om vilket hon icke kunde tala, var en tyngre börda. Vilket kval fyllt öde för en ung flicka att blekna av skam över exakt samma tankar som få hennes unga systrar att rodna djupt i vacker blygsel! Livet på det ståtliga och rika skotska slottet hos de två väldiga kvinnorna och den lille spenslige mannen förlöpte i världens ögon värdigt och vackert. Men genom detta liv förhärdades dagligen ett ungt hjärta, så att det till sist blott fann sin tillflykt i ett enda: den fullkomliga ensamheten. Den unga flickan flydde för varje beröring, andlig såväl som kroppslig. Hennes stora rikedom och höga rang föreföllo att, i stället för att hjälpa henne, isolera henne ytterligare. Hennes ensamhet blev hennes stolthet, och vid den tid då hon efter båda sina föräldrars död reste i Italien visste hennes högmod inga gränser. Fader Jacopo gjorde lady Floras bekantskap utan att från början ana med vilken olycka eller förhärdelse han konfronterades. Dessa två som skulle komma att betyda så mycket för varandra i framtiden träffades för första gången i en liten by i Toscäna, där lady Flora hade hyrt en villa för några månader, och där fader Jacopo på sin väg till Rom hade drabbats av en plötslig feber som tvingade honom att lägga sig till sängs på värdshuset. Då lady Flora fick veta att en resande präst låg döende i det enkla härberget lät hon hämta honom hem till sig och såg till att han fick vård tills han hade återhämtat sin hälsa. Prästen hade redan på värdshuset hört mycket talas om den resande damens sagolika rikedom, och hans omedelbara känslor för henne voro tacksamhet och beundran. Men — han var i sin enkelhet en kännare av människohjärtat, och innan han någonsin hade talat förtroligt med henne såg han djupt ner i hennes själ. Jag är säker på att synen förfärade honom, men jag är lika säker på att just denna stora själanöd band honom till henne, så att han nu för allt i världen inte ville släppa henne från sig. De knötos närmare till varandra därigenom att hon snart överlät till honom att dela ut de rika allmosor, som hon skänkte bort till höger och vänster utan att någonsin, sitt människoförakt trogen, bekymra sig om vem de kommo till godo. Och då lady Flora bestämde sig för att resa vidare till Rom, föreslog hon fader Jocopo att han skulle göra henne sällskap i hennes bekväma engelska vagn tillsammans med hennes läkare och sekreterare. 740