KARDINALENS TREDJE BERÄTTELSE och hennes följe av engelska och italienska tjänare. I den eviga staden utvecklades och fördjupades det vänskapliga förhållandet mellan prästen och adelsdamen: under tre månader sågo de varandra nästan dagligen. Fader Jacopos väsen var i umgänget med människor så naturligt intagande att deras hjärtan öppnades för honom nästan utan att de själva visste om det. Samma sak måste också ha hänt lady Flora. Hon anförtrodde sig förmodligen aldrig till honom, ännu mindre beklagade hon sig inför honom. De meddelanden om hennes eget liv som hon gav honom framkommo muntert och med stor överlägsenhet. Men hans märkvärdiga inlevelseförmåga hade sin verkan även på denna överlägsna dam — steg för steg kom hon till att tala med honom utan något förbehåll. Ett förhållande satte sin särprägel på deras samvaro. Lady Flora hade känt många av sitt hemlands såväl högtstående som slätstrukna Herrans tjänare, men hon hade aldrig förut träffat någon av vår kyrkas präster. Det hade roat henne att förarga de engelska prelaterna med sin fullkomliga vantro och sitt fullkomliga förakt för himmel och jord, och hon tog det nu för en given sak att det måste vara ännu lättare att väcka en katolsk präst till vredesmod; hon försökte sig utan tvekan på fader Jacopo. Denna uppgift tog hon emellertid icke på sig av elakhet, utan av ett slags spefullhet som var utmärkande för hennes väsen. Men det lät sig alls icke göra att förarga fader Jacopo. Det är säkert riktigt som han en gång sade mig, att han ingalunda var någon modig man, och jag tror att håren kunde resa sig på hans huvud, då han lyssnade till bekännelser om onda gärningar eller tankar. Men de förargade honom lika litet som han kunde förargas över ett blixtnedslag eller ett snöskred. Han försökte, i det ena som i det andra fallet att snarast möjligt och med alla medel hejda den förstörelse som de vilda naturkrafterna hade åstadkommit, men han mottog, i det ena som i det andra fallet, katastrofen utan personligt agg. Denna hållning hos en kyrkans man överraskade lady Flora; hon drev sin smädelse allt längre och blev allt hårdare och grövre i sitt tal, och den ståndaktiga fridsamhet varmed fader Jacopo bemötte detta, avtvingade henne slutligen ett slags respekt, som hon troligen blott sällan, kanske aldrig förr hade hyst för någon människa. ’Jag hade ofta’, sade fader Jacopo senare till mig, ’när det gällde lady Flora, en känsla av att hon ifört sig en tung rustning som hon, och hitintills med rätta, hade betraktat som ogenomtränglig. Hon hade känt det som en njutning när hon såg skottsalvorna studsa tillbaka mot den. Och ändå är det inte omöjligt att hon i sitt stolta hjärta emellanåt hade önskat att en gång möta en jämbördig motståndare.’ Som präst hade fader Jacopo en egenhet. Det bar honom emot att framställa någon bestämd anhållan i bönen. Han uppfattade det, anförtrodde han mig, som oblygt att tränga sig på de himmelska makterna med ett specificerat förslag. Han bad således heller aldrig för sina biktbarns frälsning. Lady Flora utmanade honom några gånger genom att säga: ’Nu ber ni väl för min omvändelse, fader Jacopo?’, och han måste då halvt skuldmedvetet bekänna att något sådant hade han aldrig gjort. Men när en människas väl och ve låg honom om hjärtat var det hans vana att, innan han började med sina breviarieböner koncentrera sitt medvetande på denna person, och under bönen bevara tanken på honom eller henne med stor uthållighet, som om han hölle denna syndare på sina armar tills de värkte under bördan. Han hade sitt eget sätt att uttrycka sig om detta förhållande, i det han sade till mig: ’Och då kom det för mig, att jag borde handla så eller så.’ Lady Flora var mycket stark till hälsan och hade aldrig i sitt liv hindrats i någon föresats av sjukdom eller svikande krafter. Men dagen efter hennes ankomst till Rom hände 741