KAREN BLIXEN det sig att hon halkade på en marmortrappa och svårt stukade foten. I några dagar måste hon ligga på sin soffa, och under de närmast följande veckorna förmanade hennes läkare henne att avhålla sig från alla längre utflykter, även i vagn. Hon bebodde två våningar i ett palats i närheten av Monte Pincio, och blev då för en tid hänvisad till sevärdheterna i den närmaste omgivningen. Medan hon ännu var tvungen att hålla sig inomhus skaffade sig fader Jacopo, som var en mycket upptagen man, tid att hälsa på henne — senare blev han hennes ciceron i Rom. Och tanken på henne upptog honom med väldig kraft även när han icke var i hennes närhet. Här satt nu dessa två, båda mycket redbara människor och båda människor, vilka i ovanligt hög grad kunde fritagas från att ha begått en orätt mot någon levande varelse, och samtalade med varandra. Hos den ena av dem hade ärligheten och den otadliga vandeln framfött ett suveränt högmod, hos den andra en absolut ödmjukhet. I de vackra, högvälvda salongerna diskuterade de såväl jordelivets företeelser som föreställningen om paradiset och helvetet. Lady Flora hade stor övning i dylika diskussioner, och blev aldrig fader Jacopo svaret skyldig — han däremot förstummades ofta inför hennes gruvliga smädelser. Ty det tycktes honom att han, om han överhuvudtaget skulle ha svarat henne, hade måst skrika högt, och han förmådde undertrycka skriket endast genom att hårt pressa samman sina läppar. Han ville heller icke låta henne driva honom till alt korsa sig, och han satt därför oftast under samtalen med händerna hårt knäppta i knät på sin slitna prästkappa. Men när han hade kommit hem från hennes palats till sin egen lilla kammare hände det att han gång på gång gjorde korstecknet, så nära inpå sig kände han de demoner som hennes ord hade framkallat. Ja, det kunde förefalla honom som om han under tre eller fyra timmar hade underhållit sig med Lucifer själv. Likväl återvände han till palatset dagen därpå, saktmodig som alltid. I sitt hjärta tänkte fader Jacopo alt denna kvinnas makalösa ensamhet och hennes makalösa högmod var en och samma dödssynd. Länge, länge grubblade han över hur han nu skulle ta upp kampen, och han kallade sig själv en dålig präst, som inte kunde komma underfund därmed trots alla sina ansträngningar. Han fastade och vakade ivrigt i hopp om alt han därigenom skulle kunna stärka sin svaga natur och finna de rätta andliga vapnen under dessa kraftprov. Emellertid släppte han aldrig, under sin fasta eller sitt vakande, tanken på lady Flora, som under motsvarande tid frossade på ostron och ädla viner, eller vilade under sidentäcken i sin himmelsäng. Ett ögonblick föreställde sig fader Jacopo möjligheten av att själva lady Floras omänskliga isolering för henne kunde bli vägen till frälsning. Vilken eremit i öknen, vilket pelar-helgon, odödligt genom tiderna, skulle han icke kunna göra av henne! Men han avvisade föreställningen som förmäten, och en frestelse i sig själv. — Den var, förstod han, samtidigt för lättköpt och för djärv. Han såg i andanom — ty han var en människa med synnerligen levande fantasi — den skotska damen på toppen av sin pelare, rak och väldig, utan svindel, ett med marmorn hon stod på. Ack, hon skulle från sin höjd vända blickarna mot människorna kring pelarens fot, slutgiltigt styrkt i sin övertygelse om himlarymdens fullkomliga tomhet. Fruktansvärd, fruktansvärd skulle eremiten med det muntra, grymma leendet tyckas däruppe! ’Nej’, tänkte fader Jacopo, ’det är längs människornas egna, låga vägar, — det är längs gator, stigar och allfarvägar, trampade av människofötter, som denna ensamma och högmodiga kvinna skall föras uppåt, mot himlen.’ Han talade så först och främst till henne om den mänskliga gemenskapen, och om likheten mellan människor. ’Såå!’ utbrast lady Flora, ’är då ni, min gode, fromme fader Jacopo, i 742