KARDINALENS TREDJE BERÄTTELSE själva verket en fader Jacobino? Är det Li-berté, Egalité, Fraternité, är det de mänskliga rättigheterna, les droits humains, i vilkas namn man så glatt spelade boll med människohuvu-den och berövade min farfars franska goda vänner alla deras rättigheter — är det detta ni predikar för mig?’ — ’Jag tänkte inte, sig-nora’, svarade fader Jacopo, ’på likhet i den meningen. Men på att det dock mellan alla människor finns en likhet, liksom mellan släktingar, en familj el ikhet. Och då man på detta sätt talar om att två personer likna varandra, så förutsätter man givetvis att de dessutom förete olikheter. Jag säger icke att knapparna i min prästkappa likna varandra. Men jag kan mycket väl tillåta mig att säga att det finns en likhet mellan diamanten i er ring, som ju inte är mer än en kvarts tum lång och bred, och den klara stjärnan på himlen, som enligt de lärdas utsago är en sol, ja ett helt solsystem ! Denna likhet mellan alla ting i skapelsen kräver alls icke — som den Egalité varom ni talar — att de alla ställas på jämbördig fot! Ty jag kan icke fatta in solen i er ring, och er vackra diamant skulle, om den sattes upp pir himlen, icke lysa så vida omkring. Nej, denna likhet innebär överhuvudtaget inga krav. Men den ställer sig till vårt förfogande som bevis för att allting utgår från samma verkstad, den är den Allsmäktiges signatur. I den meningen är likhet detsamma som kärlek, signora. Ty det som vi likna det älska vi, och det vi älska det likna vi. De världens ting som vilja utestänga sig från gemenskapen och ingenting likna, de plåna ut den gudomliga signaturen och fördöma sig själva. Därför visade Gud sin kärlek till människorna genom att göra sig lik en människa. Därför är det fromt att visa hur det ena tinget liknar det andra, och därför talas det i själva den heliga Skrift ofta i liknelser.’ ’Ja, i förtjusande liknelser!’ sade lady Flora. ’Kung Salomo profeterar, har man lärt mig, om Kristi förhållande till sin menighet, och säger strax därefter om bruden — som skall föreställa menigheten! — att hon liknar en ros i Saron, och därefter att hennes buk är som en hög vete och hennes tänder som tackor havande med tvillingar!’ Fader Jacopo knäppte sina händer. ’En ros i Saron?’ sade han. ’Ja, är inte rosen i särskilt hög grad präglad av den verkstad från vilken den har utgått? Bär icke även vetehögen detta märke?’ Och i det han kände att hans egen själ i sanning var denna kvinnas själs älskade, tillfogade han långsamt och med en stämma, som skälvde lätt, emedan han knöt sina händer så hårt, dessa ord ur Salomos Höga visa: ’Sätt mig såsom ett insegel på ditt hjärta och såsom ett insegel uppå din arm. Ty kärleken är stark såsom döden och utan misskund såsom helvetet. De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken —’ och han tänkte ett ögonblick på lady Floras stora rikedom, ’— så skulle han ändå bliva försmådd.’ En annan dag framhöll han åter för henne den mänskliga gemenskapen och sade: ’Tredje artikeln i vår trosbekännelse talar just om de heligas samfund —’ — ’Jo, tack, jag känner till den, jag kan den utantill’, avbröt honom lady Flora, ’— de heligas samfund, köttets uppståndelse —’ — ’Och ett evigt liv’, slöt fader Jacopo lugnt. — ’0m de heligas samfund, emedan det — människor emellan — utan något samfund heller icke finnes någon verklig helighet. En hand, en fot eller ett öga vinner först sin gudomliga signatur när de samlas och bilda en kropp. Vi äro alla grenar på samma träd —’ — ’Nåja, jag har alltid tyckt om träd’, sade lady Flora, ’och jag har ingenting emot att tala om dem. Men jag är ett träd för mig själv, fader Jacopo, och icke någon gren.’ — ’Vi äro alla’, fortsatte fader Jacopo, ’lemmar av samma kropp —’ — ’Åh, låt mig nu för en gångs skull slippa höra talas om lemmar och kroppar!’ utbrast lady Flora, ’och håll er till jordens växter och till vetehögen som ni talade så vackert om i går.’ — ’Det kan jag inte!’ sade fader Jacopo häftigt. ’Att säden förvandlas till kropp — däri 743