KAREN BLIXEN ligger vår gemenskaps innersta mysterium! Ni tvivlar på att vi alla äro ett! Och ändå vet ni att en har dött för oss alla!’ — Tnte för mig!’ sade lady Flora snabbt. ’Jag betackar mig! Jag har aldrig i mitt liv bett någon människa — och heller aldrig någon Gud — om att dö för mig, och jag fordrar bestämt att min egen person hålles utanför detta bokslut. •— Mycket skräp’, fortsatte hon, ’har under årens lopp — och särskilt här i Italien — prackats på mig, och det har jag betalt med hederlig engelsk valuta. Men vad jag inte har vare sig beställt eller betalt, det vill jag inte ta emot!’ Då förstod fader Jacopo att lady Floras stora synd icke bestod i att hon någonsin hade vägrat att ge — ty han visste ju mer än de flesta om hennes ovanliga givmildhet och välgörenhet, — men i det att hon vägrade ta emot, och han blev mycket bedrövad. Han satt orörlig och utan ett ord så länge att hon slutligen vände sig om mot honom i sin stol. ’Ack, lady Flora, mitt barn’, sade han till sist, ’ge mitt skröpliga förstånd tid att fatta ert okuvliga oförstånd! Jag kan icke i detta ögonblick, icke i afton tala med er om ert förhållande till himlen. Jag är en dålig präst, och det förefaller som om himlen inte ville ha mig till att föra dess talan! — När jag börjar därmed, fjärmar den sig från mig! Men jag är människa’, fortsatte han mycket långsamt och under stark sinnesrörelse, ’låt mig få tala med er om ert förhållande till människorna. Mycket kan väl en människa — och i synnerhet en rikt och högt begåvad människa som ni, min dotter — vinna genom egen strävan. Men det finnes något sant mänskligt, som alltid måste förbli en gåva, och som måste mottagas av en människa på samma sätt som den gives av en människa — en medmänniska! Och den som ger har en gång själv mottagit. Sålunda bildas, led för led, en kedja från land till land och. från släkte till släkte. Här gäller icke rang eller rikedom, och icke nationalitet. Den fattige och föraktade kan ge denna gåva 744 till en kung, och kungen åter till den som vid hans glänsande hov står honom närmast, den hemlöse negerslaven till den som befaller över honom, eller herren till sin träl. Förunderligt, förunderligt är det sannerligen att vi i denna gemenskap knytas till främmande människor som vi aldrig ha sett, och till döda, vilkas namn vi aldrig ha hört och aldrig komma att höra — så innerligt som om vi alla hölle varandra i handen!’ ’Bah, det är teologi!’ sade lady Flora. ’Det är mycket angenämt att diskutera teologi med er, fader Jacopo. Men i min familj ha vi nu alltid varit praktiska människor.’ Fader Jacopo insåg att han icke med ord eller argument kunde besegra den halsstarriga damen. Dock kände han större förtröstan i Rom än han hade gjort i lady Floras villa i Toscana. Ty han kände när han — ständigt med henne i tankarna — vistades i kyrkorna och på de gamla torgen och gatorna att den eviga staden i sig själv måste ha de medel till sitt förfogande som hennes tillstånd krävde, och själv bäst måste veta när och hur de skulle komma till användning. En dag satt fader Jacopo länge i Peters-kyrkan. Och härinne stod det klart för honom att det väldiga rummet, som — utan att man fäster något avseende vid det — utjämnar alla mänskliga disproportioner, måste vara det rätta stället att föra lady Flora till. Så snart hennes invaliditet tillät bad han henne alltså att avlägga ett besök i San Pietro. Han hade på förhand räknat ut vilken rundvandring de skulle göra tillsammans i basilikan, och i vilken ordningsföljd han skulle peka ut dess rikedomar för sin följeslagerska. Men han skulle icke komma att följa sitt program. ’Ty i samma stund som jag trädde in i kyrkan vid damens sida’, sade han, Tycktes det mig som om jag såge den med hennes ögon! Det var första gången dess valv lyfte sig över mig och rummet famnade mig! Och min lycka över att en sådan härlighet fanns på jorden kom min stämma att kvävas.’ Icke heller lady Flora sade något. I över tre