KARDINALENS TREDJE BERÄTTELSE timmar dröjde hon och hennes följeslagare kvar i kyrkan, och medan hon långsamt fullbordade sin rundvandring därinne blevo, så föreföll det fader Jacopo, hennes steg lättare. Slutligen stannade hon framför Petrussto-den själv, och hon blev länge stående tyst framför den. Hon ägnade icke de fromma som passerade henne för att kyssa dess fot den ringaste uppmärksamhet. Hon lyfte blicken mot apostelns huvud och såg honom en stund allvarligt in i ögonen. Därefter sänkte hon blicken till den bronshand, som omsluter himlens nycklar, och det tycktes fader Jacopo som om hon jämförde den med sin egen. Detta ögonblick var högtidligt och egendomligt lyckligt för hennes trofaste vän. Utan att han egentligen var medveten om det utbröt från hans läppar basilikans egen förkunnelse: Tu es Petrus, et super hane petram aedificabo ecclesiam meam! ’ I vagnen sade lady Flora med ett leende: ’Skall det nu vara något så storslaget att låta korsfästa sig med huvudet nedåt? Man måste ju själv bli full i skratt av det!’ Efter den dagen blev Peterskyrkan ett favoritmål för lady Floras åkturer i Rom. När hon hade stigit in i vagnen satte kusken av sig själv kurs mot den stora platsen och byggnaden. Och alltid slutade hennes vandring i kyrkorummet framför S:t Petri egen bild. Tidigt en morgon, medan kyrkan ännu var så gott som folktom, trädde fader Jacopo av en händelse in och fann lady Flora, rak som alltid, i djup betraktelse inför bildstoden. Han gick icke närmare utan iakttog i tysthet den grupp de båda bildade. ’Känner kvinnan nu’, tänkte han, ’för första gången i sitt liv vördnad inför och hänförelse över storheten i en mänsklig gestalt? Hennes adliga stolthet är gränslös’, tänkte han vidare, ty han kände mycket väl genom sina högförnäma skriftebarn ståndshögfärden och dess väsen, — ’hon räknar i förakt för själva kungahusen, de vilda skotska hövdingarna, sina förfäder tillbaka till hedniska tider. Vågar hon i detta ögonblick känna släktskap även med fiskaren från Genesarets sjö?’ Han kunde icke slita sig lös från synen av den orörligt sittande och den orörligt stående gestalten, hans tankar gingo vidare, ty han var, som jag nämnde, en människa med rörlighet i själen och levande fantasi. ’Är hennes mod’, frågade han sig själv, ’absolut? Föreställer hon sig att i denna stund den mörke jätten framför henne för första gången på tusen år känner släktskap med en människa av kött och blod? Det finns lärda som hävda att denne San Pietro en gång har varit de gamla romarnas Jupiter och tronat på Kapitolium, och att han blott såtillvida är omstöpt som nyckeln i hans hand har fått ersätta åskviggen. Om detta kan en enkel präst icke yttra sig. Men är det fallet så har förvisso en kraft gått genom malmen så att varje form och linje har blivit Petri egna. Förvisso har den förvandlade makt att förvandla! Och förvisso skall förnekerskan finna hjälp hos den som, innan hanen gol för tredje gången, tre gånger hade förnekat!’ Enligt lady Floras resplan närmade sig hennes uppehåll i Rom sitt slut. Härifrån skulle hon draga vidare söderut, först till Neapel och Sicilien och därefter till Grekland. Sedan den av alla engelsmän dyrkade diktaren Lord Byron besjöng och dog för detta land, har dess mark blivit på en gång helig och förtrogen för hans landsmän. Det är för dem en ny koloni, som det mäktiga brittiska riket har lagt under sig, denna gång med andens vapen. Det var vid denna tidpunkt som fader Jacopo sökte upp mig, något oroad och upprörd, och berättade för mig om sin och lady Floras historia. ’Och nu, Benedetto’, sade han, ’måste du hjälpa mig och ge mig ett råd. För några kvällar sedan satt jag med lady Flora i hennes salong. Då vände hon sig mot mig med ett hårdare och mera spotskt uttryck i ansiktet än hon hade haft på mycket länge, och frågade mig: ‘Hur kommer det sig egentligen, fader Jacopo, att ni inbillar er att jag är rädd för er?‘ Varje dylik tanke hade varit 2 BLM 1952 X 745