KAREN BLIXEN mig fjärran, och jag kunde inte annat än försäkra henne därom. ‘Jovisst1, sade hon, ‘ni tar er friheten att tro att ert Roms hokus-pokus, med vigvatten och rosenkransar och helgonben — ett tu tre, och antingen jag själv vill eller icke! — skall förvandla mig till ett snällt, fromt lamm i Sankte Peters fålla! Ni tar er friheten att tro att jag redan själv, med förfäran, har känt ett behov av att krypa i stoftet, och att denna förfäran är det verkliga motivet till min avresa — ja, till min flykt — från Rom! Men ni är en narr, gode fader! Det tjänar ingenting till att försöka slå vatten på en högländare, och ingen av era heliga dödskallegommar biter på en Gordon! Och om ni skulle försöka', utbrast hon och skrattade, ‘skulle de knäcka tänderna på oss! Ty det är vi, som märka och prägla de ting som komma i beröring med oss, och ej tingen som märka och prägla oss. Flör nu‘, fortsatte hon, ‘för att glädja er och som tack för ert ciceron -skap i Rom skall jag gärna krypa i stoftet i morgon. På mina knän skall jag‘ — och nu slog hon sig på sitt ena väldiga knä — ‘bestiga Scala Santa, den heliga trappan! Och ni skall få se att, medan min tyngd kanske kan ha nött er trappa en smula, är jag själv‘ — och nu slog hon sig på sin mäktiga barm — ‘varken mjukare eller mera avslipad på det översta trappsteget än j ag var på det nedersta! Kom, käre vän, så skall vi åka dit tillsammans nu i denna stund!‘ ’Jag funderade ett slag’, sade fader Jacopo, ’innan jag svarade henne: ‘Om ni, signora, utan någon människa i sällskap, med vantro i hjärtat och kanske i nattens mörker skulle härma de troendes botövning, måtte jag väl förstå att det skulle ske förgäves. Ja, det kunde hända att jag måste rysa vid tanken på vem som i själva verket gjorde er sällskap. Men om ni, som en i raden av fattiga syndare skulle utföra er penitens, då kan jag ännu tro att ni — trots allt — skulle få del av gemenskapens välsignelser! ‘ Hon såg på mig och skrattade igen. ‘Oh, la, la!‘ sade hon. ‘En räv och en präst, de ha visst alltid en utväg mer än man väntar sig, och det är svårt för hederliga människor att kväsa dem. Jag har alltför ofta sagt er, hur motbjudande det är för mig att vara omvärvd av människors andedräkt! Får jag be om en ärlig skotsk nordanvind, med den kan jag tala, den och jag har mycket gemensamt. Er egen gemenskaps välsignelse, fader Jacopo, består ju bara i att människa lutar sig mot människa, därför att ingen av dem mäktar stå på egna ben. Er långa rad fattiga syndare håller värmen genom att pressa kropparna mot varandra. Men de ha aldrig försökt sig på gemenskap med en svettig häst — som för övrigt luktar gott! Era endräktiga världsmedborgare känna icke väderstrecken, icke heller i vilken riktning vinden blåser eller i vilken fas månen befinner sig i natt. Men de sätta alla upp samma fromma ansikte på en gång, och då tro de att de äro fromma. Gemenskap! Javisst. Alltid betyder det ordet för er, och för de goda, fromma, botfärdiga människor som klättra uppför trappan, gemenskapen med de människor som stånka och svettas, äta och sova, i dag och i morgon. Men den där hopen tänker inte två gånger om året på sin farfar, och de känna icke namnet på sin farfarsmor. Jag, jag har en gemenskap, en samhörighet med medlemmar av släkten Gordon som inte längre vare sig stånka eller svettas, och som inte snarka i sömnen. Ja, hur underligt det än kan synas er, fader Jacopo, har jag en gemenskap och en samhörighet med kraftiga skelett och med ädla knotor i mitt skotska höglands jord. Vet ni vad, fader Jacopo', fortsatte hon långsamt. ‘Om det förr i tiden var människornas kroppar och deras utdunstning som bjöd mig mest emot, så ha deras ansikten blivit mig ännu mer motbjudande här i Rom, på grund av den oärlighet som står skriven i dem. Det finns i denna stad blott ett ärligt ansikte, och det är femton hundra år gammalt/ Hon sade icke mera, och j ag lämnade henne och gick min väg. Men då jag hade blivit ensam’, slutade fader Jacopo, ’kommo många 746