KARDINALENS TREDJE BERÄTTELSE tankar över mig, och jag ställdes inför en fråga som jag icke själv kan besvara. Därför har jag nu kommit till dig. Begår jag inte en dubbel orätt om jag tillåter en högmodig och kättersk kvinna att delta i de ödmjukas och troendes andakt? Smädas icke därigenom på en gång den heliga handlingen och den heliga gemenskapen?’ Jag måste”, sade kardinalen, ”i likhet med fader Jacopo själv, tänka mig för innan jag svarade. ’Min Jacopo’, sade jag slutligen, ’hys ingen fruktan. Jag tror nästan alt du i din enkla visdom har funnit det säkraste medlet att hejda denna kvinna — som du kallar högmodig — i hennes föresats. Våra fattiga pilgrimers närhet är henne säkerligen för motbjudande för att hon någonsin skulle vilja beblanda sig med dem. Jag har ju själv sett att hon i sin avsky för varje mänsklig beröring undandrai' sig sina egna landsmäns sed att räcka fram handen till hälsning eller avsked. Förmodligen har lady Flora några gånger läst häpnad i ansiktet på den person vilken hon räckt handen över denna hands format. Och vem kan väl räcka henne en hand eller skänka henne en handtryckning som motsvarar hennes egen? Det finnes i världen och i Rom så många krakar som jämra sig över världens och sin egen uselliet som över tandvärk och ropa på frälsning som på ett lindrande omslag eller en tång — att man sannerligen måste be Gud sig förbarma! Men den människa, som med så stort allvar utmanar — icke himlen, ty den låter icke utmana sig — utan sin egen natur, henne lämnar ej himlen i sticket. Genom hennes egen natur skall den ge henne ett oerhört svar. Hon har rätt: hon är en adelsdam, och det är hon som skall märka och prägla de ting, som beröra eller drabba henne — icke lingen som skola märka henne. Och så långt som det nu har gått med henne kan hon icke, även om hon vill det, undgå att få svar.’ Fader Jacopo lät lugna sig av mina ord, tackade mig och gick sin väg. Jag återsåg honom inte. Någon tid efter vårt samtal hörde jag att lady Flora hade följt sin plan och rest från Rom. Jag beklagade att jag inte hade fått tillfälle att hälsa på henne innan avresan, ty jag skulle gärna ha velat tacka henne för den vackra gåva som hon skänkt Laterankyrkan. Några månader senare fick jag höra att fader Jacopo hade sökt och fått det blygsamma kallet som sockenpräst i sin egen fäderne-socken, långt från Rom, i Piemonte.” Kardinalen gjorde här en lång paus. ”Slutet på eller epilogen till den historia som ni ha gjort mig äran att lyssna till”, sade han, ”känner jag genom egen erfarenhet. Följande vår avlade jag ett besök i badorten Monte Scalzo i Ascoli. Ack, hur befriande är icke luften att andas här! Så uppfriskande i sin klarhet! Med vilken ädel kraft tvingar den icke de fjärran bergen att blåna! Det är min barndoms trakter. Min faders residens, Castel Toccolo, ligger inte här, utan i Forli, — det är min mors egendom och hemgift, Villa Belvicino, som sitter uppkletad som ett svalbo mellan dessa långa sluttningar och olivskogar. Då jag var barn tog hon mig ofta med sig dit, och vi voro ensamma tillsammans där och mycket lyckliga. I Monte Scalzo hälsade jag på en av badgästerna, en gammal vän och skolkamrat. Det mänskliga elände för vilket man söker bot på denna kurort, är det som har uppkallats efter våra gamla romerska förfäders kärleksgudinna. Och den kur som badet erbjuder, följer det gamla romerska ordstävet: ’Hora cum Venere, decem anni cum Mercurio.’ Visserligen skvallrade ju sjuklingarna aldrig ur skolan om sina mellanhavanden med gudinnan, utan de förhörde sig mycket artigt om varandras ansiktsros, migrän eller gikt. Det var en samling naturligt älskvärda, fördomsfria och orädda människor, och jag trivdes utomordentligt väl ibland dem. Många 747