- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XXI. 1952 /
748

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. Nr 10 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KAREN BLIXEN timmar tillbragtes vid spelborden, andra för-flöto under musicerande eller filosofiska diskussioner. Det hände också att man talade om gemensamma bekanta och vänner, dock alltid utan elakhet. Detta år hade det uppstått en vana bland kurortens damer och herrar att beteckna såväl närvarande som frånvarande vänner med romantiska, påhittade namn, ofta ur mytologin, historien eller den klassiska litteraturen. Tills den nyanlände hade blivit invigd i leken kunde detta förhållande vålla honom svårigheter. En dam i församlingen som för ögonblicket var frånvarande och som tydligen var allmänt saknad, omtalades ibland som Semiramis, — vilket namn jag aldrig fick ordentligt förklarat, men måste uppfatta som en beteckning för höghet och myndighet — som Diana, eller vid några tillfällen som Principessa Daria eller helt enkelt Daria, och ständigt med särskild hjärtlighet och respekt. Jag blev därför mycket förvånad när det gick upp för mig att det sista av dessa namn i själva verket var en förkortning av ordet Dromedaria, vilket tycktes mig vara ett något plumpt öknamn på en kvinna av hög rang och, efter vad jag förstod, med sin första ungdom bakom sig. Men en herre i sällskapet, en berömd orientalist, som hade gjort resor i Arabien och Persien, åtog sig leende att upplysa mig om mitt misstag. ’Döm oss icke, Ers högvördighet!’ sade han. ’Att vi ta oss friheten att uppkalla vår väninna efter detta, kanske för övrigt icke så högt ansedda lastdjur, har sin motivering i en liten fabel eller legend. ‘Vet du‘, frågar araben främlingen, ‘varför dromedaren bär sitt huvud så högt och vänder det från höger till vänster med så stort förakt för alla andra varelser? — Det skall jag berätta för dig! Allah, den Allsmäktige, anförtrodde profeten nittionio av sina hundra namn, och alla dessa äro upptecknade i Koranen. Ett namn undanhöll han emellertid till och med profeten, och det är icke känt av någon människa i världen. Men dromedaren vet det. Därför ser den sig om med stolthet och håller sig ändå tillbaka i medvetande om sin överlägsenhet som bevarare av Allahs hemlighet. Den tänker: Jag känner namnet/ Den dam om vilken vi talade’, tillfogade han, ’visar i hållning och ansiktsuttryck just den invigdes, sigillbevararens stolthet. Det är därför vi ha givit henne det namn som upprör er.’ Jag hade uppehållit mig vid badorten några dagar, då jag en afton såg en dam träda in i salen och genast bli omringad och hälsad med glädje. Min orientalist och de andra herrarna kysste henne galant och vördnadsfullt på handen. Damens ovanliga längd tillät intet misstag; jag igenkände med ens lady Flora. Ändå var hon mycket förändrad. Hon hade blivit utomordentligt mager, och hon verkade därigenom ännu längre. Hon hade icke mer sitt lysande röda hår utan bar en synnerligen konstrik peruk. Hennes sidenklänning, dyrbar som alltid, hade nu en smakfull garnering av band och spetsar. Hon förde sig med samma adel och allvar som vid vårt första sammanträffande, och under det samtal som vi denna kväll kom att föra, märkte jag att hennes intelligens var lika levande och gnistrande som någonsin, och nu dessutom kryddad med en fin ironi, sorø jag icke mindes från förr. Under kvällens lopp berörde badgästerna i sitt samtal, vilket gärna snuddade vid allt mellan himmel och jord, några gånger tilldragelser av galant natur. Lary Flora tog även då med täck och munter sinnesj ämvikt till orda och inflikade raskt och säkert citat ur ett par dikter. La Fontaines grovkorniga verser deklamerade hon med klar stämma, frejdigt som en yngling. Men under uppläsningen av några subtila, känslofyllda kärleksdikter rodnade hon mycket vackert. Och ännu en sak. Det förvånade mig alls icke att hennes vänner vid kuranstalten kallade henne Diana. När jag förr i tiden hade funderat över lady Flora, hade jag i tankarna betecknat henne som en person av hög börd och stor rikedom, som brittiska och stor rese 748

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 29 19:29:16 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1952/0758.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free