KARDINALENS TREDJE BERÄTTELSE när, som en mig jämbördig eller överlägsen natur; men j ag hade i min inbillning knappast betecknat henne som kvinna. Nu hade hon, genom gemenskapen med Monte Scalzos libertiner, blivit förvandlad: hon hade på något oförklarligt vis blivit ungmö — en gammal ungmö. I samma stund som hon fick syn på mig kom hon vänligt emot mig och förhörde sig nästan genast om fader Jacopo. Då hon hörde att han helt hade dragit sig tillbaka från Rom och levde i så stor avskildhet och ödmjukhet, blev hon tyst en stund. ’Stackars fader Jacopo’, sade hon, ’han inlät sig med förnämligare människor och ting, än hans börd egentligen berättigade honom till. Men — han var en god och from man, och jag hoppas och tror att även han är lycklig nu.’ Jag kunde inte fråga henne om hur hon hade kommit till Monte Scalzo, men tanken sysselsatte min fantasi. Några kvällar senare sutto vi på terrassen mot väster och iakttogo tillsammans hur luften över och omkring oss långsamt tömdes för solnedgångens ljus, hur mörkret fyllde dalen och stjärnorna slutligen, en efter en, trädde fram på himlavalvet. Då berättade hon för mig vad som hänt henne sedan jag hade talat med fader Jacopo. ’Kvällen innan jag skulle resa från Rom’, sade hon, ’åkte jag, mycket sent, till Peters-kyrkan. Kyrkan var tom och nästan mörk och framför Petrusstoden brann det ljus. Den tedde sig mycket stor i dunklet. Jag betraktade den länge, emedan detta var vårt sista möte. Då jag hade stått där en stund, började ett av ljusen flämta litet. Det såg ut som om apostelns ansikte förändrades och som om hans läppar rörde sig och skildes åt helt obetydligt. En ung man i brun kappa kom in i kyrkan, gick förbi mig och kysste Petrussto-dens fot. När han gick förbi mig, kände jag en lukt av svett och stall, en lukt av folket. Jag lade först märke till honom, då han redan hade passerat mig, och därför att han stod så länge stilla med munnen på S:t Petri fot; slutligen gick han dock vidare. Han var vackert och smidigt byggd med stort behag i alla sina rörelser. Ansiktet såg jag aldrig. Jag vet inte, herr kardinal, vad som i detta ögonblick fick mig att följa hans exempel — jag tog ett steg framåt och kysste, liksom han, S:t Petri fot. Jag hade trott att bronsen skulle vara iskall, men den var varm av den unge mannens mun, litet fuktig — och det överraskade mig! Jag höll, liksom han hade gjort, min mun länge tryckt emot den. Fyra veckor senare, då jag bodde i Misso-longhi, nära Patrasbukten, fann jag såret på läppen. Min engelske läkare, som följde mig, ställde genast diagnosen och nämnde sjukdomens namn. Jag var icke ovetande. Jag kände namnet. Jag stod, Ers högvördighet, framför spegeln och såg på min mun. Då kom jag att tänka på fader Jacopo. Vad — tänkte jag — liknar detta? En ros? — Eller ett insegel?’” Ur romanen ”Albondocani”. Övers, av Harriet Alfons. 749