HOLLÄNDSKA GRAVAR I BUCKS COUNTY Där är ett dån av höstligt marscherande som ingen len ärm befriar oss från. Odet är nuets desperado. Och ni, mina gelikar, är jordsmulor som vilar i er skrumpnade tid, ert skrumpnade rum. Där är dunkandet på trummor. Signalhornen ropar högt, ropar ut i det kraftfulla hjärtat. Det samlar sig en kraft som vill ropa högre än den mest metalliska musik, högre, som en instinktiv besvärjelse. Och ni, mina gelikar, i det minnesgodas summa har ingenting gemensamt med oss. Ett slut måste komma i skoningslös triumf, ett slut på ondskan i en djupare logik, i en fred som är förmer än en fristad. I viljan till det som är för alla gemensamt, frammanat ur utnött liv och utnött död. Och ni, mina gelikar, i gudfarsgrönt vet att det som var inte finns i det som är. Där fanns andra soldater, annat folk, människor kom som solen kommer, bittida barn och sena vandrare kröp under nattens taggtråd, år, år efter år, sist övervunna och borta i en ovetande sömn med ingenting vunnet. Och ni, mina gelikar, vet att denna tid inte är en tidig tid som har blivit sen. Men dessa tillhör inte de rostfrätta arméerna: där är de mustigaste och de lustigaste, det myckna stimmandet om hälsan och ägandet, de mycket för många som ingenting ärvde i en storm av sönderrivna testamenten. 751