WALLACE STEVENS Och ni, mina gelikar, vet att era barn inte är era barn, inte är ni själva. Vad är det för mosslupna stallbröder som muttrar, monster från fordom, utmärglade av forna tänkesätt? Vad är detta knastrande av röster i själen, detta tissel och tassel om urgammal frihet, den tusenfald frihet som inte är vår? Och ni, mina gelikar, vilkas extaser var himlens ära i ödemarken — Friheten liknar en man som dödar sig själv var kväll, en trägen slaktare, vars kniv slipas i slocknande liv. Arméerna dödar sig själva, och ett urgammalt ont dör i deras blod — den oförbätterliga tragediens gång. Och ni, mina gelikar, skådar i blindo hur nya mäns ära nu dragés samman. Detta är bottnen av plågan, att det fridfulla slutet var en illusion, att de nyföddas massor skyr våra fadda fullkomligheter, söker upp sina egna och väntar tills vi har försvunnit för att sedan luncha i de ruiner vi lämnat. Så att stjärnorna, mina gelikar, chimärer, lyser på de mycket levande av de levande. Dessa nuets våldsamma marschmänniskor, som dånar fram längs den höstliga horisonten, under valven, över valven, i triumfbågar av ett kaos mer välordnat än någon ordning, är på marsch mot en generations centrum. I era hårfina tinningar förspilldes ingen tid. Nej; och ej blev det som skiljer så brant att vi inte följer er dit ner. 752