UR ”MÄSTAREN MA” ncsförvirrad och en rucklare som P’ang Pao kan finna behag däri. Den liknar icke tempelklockans ton, som från höjden singlar ned i dalen. Genom Lins kraftfulla ingripande avsattes den råe och brutale, oduglige och obildade kommendanten Wang Chang. Jag Siao-yühar sett Wang Chang komma sprängande i galopp genom gatorna på sin stora häst. Hovarna dånade i marken, remtygens kopparspännen blixtrade, jag tryckte mig mot husväggen i förskräckelse. Han red förbi mig, han red över mig, han bevärdigade mig icke med en blick. Ll: Lin vågade icke avrätta Wang Chang. Vad Yin-po beträffar skickades hon till ett kloster. När massakern på palatsgården ägde rum hade Wang Chang redan suttit fängslad i ett par dygn. Som han under denna tid icke hade fått någon föda sade han till vakten: jag är hungrig. Vakten gick då ut på gården där liken ännu låg kvar. Han återvände med en avhuggen hand som han kastade in till Wang Chang. Denne blev i förstone förolämpad, men när han såg att det var en kvinnohand och kände att den var varm åt han med begärlighet upp den. O Människan uppfattar alltid sina egna rörelser som fria och ändamålsenliga — rörelserna i den omänskliga naturen som tvångs-mässiga och slumpartade. Fiskaren i sin båt tycker att hans egna tankar och handlingar är fria, men att havets stora och små vågor tvångsmässigt och slumpartat följa den ena av den andra. Huruvida även havet tycker att dess egna stora och små vågor är fria, men att fiskarens tankar och handlingar tvångsmässigt och slumpartat följa den ena av den andra, vet jag icke. Den omänskliga naturens tvångsmässighet och blinda slump kan icke talas tillrätta. Om den kunde talas tillrätta, kunde vi vara säkrare på vår frihet. YAO: En dag när mästaren gick i skogen, gick han oförhappandes rakt på ett träd, varvid han kastades omkull och fick en skråma i pannan och en skråma i nacken. Mästaren satte sig upp och utbrast: Detta är vad jag menar med den omänskliga naturens blinda tvångsmässighet. Det lönar sig icke att argumentera. Li: Munken Chao av orden K’i höll på i femtio år och försökte få en sten att hållas kvar på en hylla som var för smal. Varje gång han lyfte upp stenen på hyllan föll den strax ned igen och var gång den föll ned lyfte han upp den igen. Till slut tröttnade stenen och hölls kvar på hyllan. Men eftersom denna sten sedermera upptogs i orden och erhöll namnet Ts’ing, är det tvivelaktigt om den kan anses företräda den omänskliga naturen. (1 det joljande fortsätter mästaren och livet att utveckla sina argument.) Willy Kyrklund är född i Helsingfors 1921 och uppvuxen i Karelen; han bor numera i Sverige. Han har utgivit novellsamlingen ”Ångvälten” (1948) samt de synnerligen väl mottagna romanerna ”Tvåsam” (1949) och ”Solange” (1951). Våren 1953 utkommer ”Mästaren Ma”. 755