GUNNEL VALLQUIST MÄNNISKOSKILDRAREN MAURIAC Det brukar sägas att Frangois Mauriacs syn på människan är väsentligen pessimistisk — men detta påstående tål att synas närmare. För det första gäller det att definiera vad man menar med pessimism, och med vilken människosyn man jämför. Vid sidan av åttiotalets utvecklingsoptimism (som ibland visat sig märkligt seglivad...) ter sig Mauriacs människouppfattning givetvis ganska dyster, men åtskilliga samtida författare — inte minst här i Sverige — torde nog överträffa Mauriac när det gäller psykologiska ”svartmålningar”. Egentligen är det hela en fråga om perspektiv, och om hur långt man kan följa Mauriac. För en rent naturalistisk läsare blir helhetsintrycket mörkare, ty ljusningen kommer hos Mauriac först där Guds nåd tar vid. Den konsekvent dystra bilden kan därför med skäl sägas vara ett resultat av läsarens egen inställning, och inte av författarens skildring som sådan. Mauriac är nämligen pessimistisk just på det plan där den sekulariserade läsaren sätter in sin optimism, om han har någon, och optimistisk på det plan där samme läsare inte längre kan vara med. Därav en viss risk för missförstånd. Människan sådan hon är i sig själv, instängd i sitt eget perspektiv, är ett objekt Mauriac aldrig tröttnar att borra igenom, i roman efter roman. Han uppfattar hennes situation dels som en ökenartad ensamhet, dels som en slavisk bundenhet till sociala sammanhang. Inlemmad i familjens och miljöns monstruösa organism mals individen långsamt ihjäl utan möjlighet till hjälp utifrån — ty alla enskilda element i organismen befinner sig i samma situation. Arvsynden, den oundvikliga bördan som ärvs från släktled till släktled, tycks för Mauriac bokstavligen kunna identifieras med familjebandet. Med alla sina rottrådar, med nerver och blod hänger människan samman med de realiteter som på en gång bär upp hennes tillvaro och hotar att krossa den: pengar, ärvd jord och ärvt kapital, familjen, den sociala ställningen med dess meningslösa och tyranniska konvenans. Detta är i viss mån allmänmänskligt, men det är framför allt mycket franskt. Fullt ut kan man kanske inte uppfatta den grymma realismen i Mauriacs böcker, om man inte sett något av franskt borgerligt familjeliv och franska borgerliga traditioner (ordet borgerlig används här för att beteckna en mentalitet och en struktur som återfinns lika väl och kanske ännu mer utpräglat i vad som i Frankrike plägar kallas aristokrati). Det enorma tryck familjens traditioner där utövar på den enskilde förutsätter en för oss nästan ofattbar föräldrafixering och klaninstinkt. Det är betecknande att — som till exempel i ”Thérèse Desqueyroux” (”Therèse”) och ”Le Sagouin” (”Lortgrisen”) — brott eller katastrof är en närmare till hands liggande lösning än skilsmässa. Utifrån sådana förutsättningar förstår man det kolossala sprängstoff av ambivalenta känslor som — både i livet och i Mauriacs romaner — präglar förhållandet mellan familj och individ. Och inte bara i familjen i ordets trängre bemärkelse, utan allt vad den sålunda representerar för individen. Det ter sig för oss rent fantastiskt att i synnerhet den ekonomiska sidan av tillvaron kan få sådana dimensioner som exempelvis i ”Le Næud de Vipères” (”Ormboet”), där den enskildes liv och lycka 756