MÄNNISKOSKILDRAREN MAURIAC helt får stå tillbaka för klanens finansiella intressen. Betecknande är att om någon försöker bryta sig ur detta sammanhang, så krossas han av ödet: detta sker till exempel med Marinette i den nyss nämnda romanen. Överhuvudtaget äi' det påfallande hur Mauriacs gestalter i regel är så fastskruvade i sitt öde att de på det mänskliga planet absolut inte förmår rubba det: det unga paret Puybaraud i ”La Pharisienne” (”Den fariseiskakvinnan”) går under därför att det valt sin egen väg, utanför Brigitte Pians riktlinjer. Att de samtidigt genom detta val följer sin djupaste kallelse och helgas av nåden är en annan sak: Mauriacs Gud ordnar aldrig någon happy end på jorden åt sina utvalda. Och den enda ljuspunkten i ”Le Sagouin” (”Lortgrisen”), det avsnitt där Guillou genom en tillfällig rämna i sitt tragiska öde lyckas att för en stund slinka ut ur familjens skruvstäd, denna ljuspunkt släcks snart — ty detta att slippa ut ur ödets grottekvarn kan för Mauriac aldrig bli något annat än en dröm man inom kort måste vakna upp ur. Dystrast blir perspektivet när kärleken kommer in i blickfältet. Mauriacs kärlekssyn är ytterligt komplicerad, och ytterligt intressant — vid sidan av hans religiösa tro är den säkerligen den punkt utifrån vilken man kan komma längst när det gäller kännedomen om honom både som författare och som människa. Den tidiga boken ”Le Désert de 1’Amour” (”Kärlekens öken”) (1925) innehåller redan allt det väsentliga i Mauriacs syn på kärleken och är dessutom en av de mest skarpsynta och mest djupborrande analytiska studier av kärleken, som överhuvudtaget kan uppletas i skönlitteraturen. Mauriac närmar sig här sitt ämne från tre håll samtidigt och skildrar kärleksupplevelsen hos doktor Courrèges och hans son samt hos deras gemensamma älskade, Maria Cross. Redan detta schema säger något om det incestuösa drag som mycket ofta antyds i förhållandet mellan Mauriacs figurer; i ”La Fin de la Nuit” (”Natten tar slut”) är det mor och dotter som älskar samma man, ”Génitrix” är historien om en abnorm fixering mellan mor och son; en liknande fixering kan man spåra i doktor Courrèges förhållande till sin dotter, i ”Les Chemins de la Mer” älskar systern sin bror — och så vidare. Det är för övrigt inte endast incestuösa bindningar som komplicerar förhållandet mellan Mauriacs personer: i vänskapen mellan den unga Thérèse Desqueyroux och hennes kusin Anne, liksom mellan Gilles och Nicolas i den sista romanen, ”Galigai”, finns en svag men tydlig erotisk biton, och det är rätt märkligt att konstatera hur den unge Raymond Courrèges när han drömmer om Maria Cross ”känner hennes nacke mot sin arm som en fjunig gossekind”. Tar man med allt detta i räkningen förvånas man inte över att åtrå och avsmak är så intimt förbundna hos Mauriacs romanfigurer. Maria Cross personifierar kanske mer än någon annan denna komplikation — hennes starka sexualitet hämmas ständigt av den avsmak som visserligen finner en konkret förklaring i den oerfarne Raymonds cynism och klumpighet men i själva verket bara bekräftas av hans uppträdande. Djupast sett bottnar den kanske i den erotiska främlingskänslan — ”könet gör oss mer skilda från varandra än två planeter” — som alltid återkommer hos Mauriac, ofta i variationsformen ensamhetskänsla. Den förstärks, särskilt hos många av hans manliga gestalter, av en tragisk övertygelse om den egna oförmågan att väcka kärlek, en oförmåga som naturligtvis tar sig uttryck dels i svartsjuka, dels i överkompense-ring vilken i sin tur drar med sig en ökad avsmak för hela det sexuella området. Härmed sammanhänger också Mauriacs tämligen negativa syn på kvinnan. Man kan inte tala om ”kvinnohat” — för det första hatar Mauriac aldrig sina romanfigurer, och för det andra är hans syn på mannen sällan mer positiv. Men man kan ändå hävda att de gestalter som — vid sidan av barngestalter som förkroppsligar författarens nostalgie efter ett oskuld stillstånd — tecknats ljusast och med den starkaste öm- 757