GUNNEL VALLQUIST heten, är unga män som Jean de Mirbel, Nicolas och framför allt den oförglömlige, fast så flyktigt framskymtande Luc i ”Ormboet”. Mot dessa ynglingar står andra, fränare eller mer obarmhärtigt tecknade, såsom Raymond Courrèges eller berättaren i ”Den fari-seiska kvinnan”. I ”Kärlekens öken” skildras också, framför allt i faderns gestalt, den neurotiska kärleks-ångest, den hårda fixering vid det älskade föremålet, som kommer tillvaron i övrigt att te sig som en likgiltig, skrymmande ram kring den tavla, som utgör den enda blickpunkten — ett tillstånd som Mauriac i denna bok beskriver och analyserar med en skärpa som för tankarna till Prousts skildring av Swann och kärleken. Om Mauriac sålunda med blod och alla sinnen känt och upplevat kärleken som en negativ, förödande kraft, så är han dock övertygad om även dess positiva, frälsningsbring-ande betydelse. Detta framgår tydligt redan i ”Ormboet” (1932) och än tydligare i ”Den fariseiska kvinnan” (1941). Även i ”Galigai” skildras ett ungt älskande par i försonliga färger, som kanske delvis får tillskrivas den åldrande diktarens mildare syn på dessa ting. Man måste emellertid erkänna att även om Mauriac alltså klart är medveten om att kärleken är något annat än förnedrande orenhet, så är det honom inte givet att på ett övertygande sätt gestalta denna positiva syn. En sak är vad man vet, en annan vad man spontant upplevat, och det är endast detta senare som kan göras till stoff för konstnärligt skapande. Klart illustreras denna motsättning mellan veta och känna i hans essay ”Souf-frances et Bonheur du Chrétien”. (På svenska i ”Två essayer”.) Där skildras slitningen mellan instinktliv och religiöst liv med en våldsamt gripande intensitet, medan det senare tillkomna avsnittet om möjligheten till harmoni absolut verkar som den brasklapp det också är. Ensamhetskänslan, främlingskänslan hos Mauriacs gestalter tar sig ofta uttryck i ett egendomligt, verklighetsförnekande fantasiliv som blir något av en narkomani. Jaget förskansar sig mot den omgivande världen, vänder sig inåt till en annan värld av dagdrömmar eller ren introspektion. En mer utpräglat introvert människotyp än den mauriacska är väl svår att finna. Men det är också just i denna introspektion som Mauriac tycks se en möjlighet till befrielse. Om människan är tragiskt oförmögen att ta sig ur sitt eget elände, så är hon fördenskull inte oförmögen till frälsning. För Mauriac synes nyckeln till denna frälsning framför allt ligga i ärlighet mot sig själv, i vilja att se sanningen i ansiktet — fast en sådan ärlighet alltid måste bli så relativ som själva den mänskliga förmågan till självkännedom är relativ. Men alldeles otvetydigt är det tack vare denna vilja till ärlighet som både Thérèse Desqueyroux, Brigitte Pian och den gamle advokaten i ”Ormboet” når fram till Guds nåd. Följden av deras självrannsakan blir i alla tre fallen en ändring av deras livsinställning : Thérèse vet att vad som begäres av henne är att ”kämpa emot till sitt sista andetag. Så många gånger hon än skulle bli tvungen att arbeta sig upp för branten, skulle hon likväl göra det ända till den punkt varifrån hon skulle glida ned igen, som om det inte återstod henne annat att göra här i världen ... detta var rytmen i hennes livsöde.” När Brigitte Pian kommit till klarhet om att hennes kristna liv tidigare varit idel självtillräcklighet, att alla hennes ”goda gärningar” varit ihåliga och värdelösa, avstår hon också från den publikanens fariseism som består i att betrakta sig som en större syndare än alla andra. Likaså ändrar den gamle advokaten i ”Ormboet” både sitt hjärta och sitt testamente till familjens förmån. Någon belöning här på jorden får ingen av dem — alla blir bedömda ungefär så som de blivit tidigare, och detta är helt i linje med Mauriacs principiella sätt att låta handlingarna få sina egna, obönhörligt logiska konsekvenser på det yttre livets plan, medan Guds ingripanden begrän 758