MÄNNISKOSKILDRAREN MAURIAC sas till det rent andliga planet, människans innersta samvete. Outtröttligt spanande in i människosjälen, över ocli tvärsigenom alla skyddsmurar, står Mauriac som en av världslitteraturens djupaste och skarpaste psykologer. Han avslöjar människans avgrunder av egoism, högmod oeh snikenhet, blottar hänsynslöst hennes dolda motiv, nöter långsamt bort masken för hennes ansikte, klär av henne lager efter lager av skyddande höljen. Redan detta kan vara märkligt nog — men det räcker inte för att psykologen skall bli människoskildrarc och människoskildraren medmänniska — förutsättningarna för att ett diktverk skall gripa om läsaren på allvar, sätta sin outplånliga stämpel på honom, så att han inte längre är riktigt densamme som före läsningen. Ty fastän Mauriac i sin människoskildring är hänsynslös, är han aldrig obarmhärtig. Ytterst sällan har en författare så som hart lyckats väcka läsarens sympati för även de mest frånstötande gestalter: Thérèse Desquey-roux, den gamle advokaten och Brigitte Pian, den fariseiska kvinnan. Och att denna sympati kan väckas beror därpå att författaren själv är genomträngd av medlidande med sina figurer, att han erfar barmhärtighet inför dem. ”Denne man, som var en fiende till sina egna närmaste, vars hjärta förtärdes av hat och girighet honom ville jag att läsaren skulle känna medlidande med, trots hans nedrighet; jag ville att läsarens hjärta skulle gripas av honom”, heter det i företalet till ”Ormboet”. Dessutom — och det är lika väsentligt —-är Mauriac genomträngd av medvetandet om att all människokunskap är relativ och illusorisk. ”De mest motsägande omdömen om en och samma människa kan alla vara riktiga, det beror på den belysning man ser henne i, och ingen belysning blottar mer än annan”, säger han i ”Natten tar slut”. Han känner förenklingens, schematiseringens, farliga tendens, han vet hur vår bedömning av andra betingas av personliga affekter och behovet att rättfärdiga dessa — och han glömmer det aldrig ett ögonblick. Därför att han aldrig står som den triumferande avslöjaren utan som den ödmjuke iakttagaren blir hans personer så intensivt levande. Den gestaltskapande diktarens hållning sammanfaller här med den kristnes övertygelse om att Gud ensam är den som rannsakar hjärtan och njurar. Francjois Mauriac är född i Bordeaux 1885. Han debuterade 1909 med en diktsamling och utgav fyra år senare sin första roman. Åtskilliga av hans viktigare verk finns på svenska, framför allt bland romanerna. Den första som kom på svenska var ”Thérèse” 1931 (”Thérèse Desquey-roux”, 1927). Följande år kom ”Ormboet” (”Le Næud de Vipères”, s. å.), vilken finns omtryckt i Forumbiblioteket. 1933 kom ”Familjen Frontenac” (”Le Mystère Frontenac”, s. å.), 1935 ”Natten tar slut” (”La Fin de la Nuit”, s. å.) och 1939 ”Fallna änglar” (”Les Anges Noires”, 1936). Alla dessa är översatta av Axel Claeson. Mot slutet av fyrtiotalet kom en ny våg av intresse för Mauriacs romaner och 1946 utgavs sålunda ”Mot havet” (”Les Chemins de la Mer”, 1939). 1947 kom ”Mor och son” (”Génitrix”, 1923), 1948 ”Den fariseiska kvinnan” (”La Pharisienne”, 1941), 1949 ”Kärlekens öken” (”Le Désert de 1’Amour”, 1925), 1952 ”Lortgrisen” (”Le Sagouin”, 1951) och 1952 ”Galigai” (s. å.). Tiden är förläggare för samtliga verk utom ”Ormboet”, som utkom hos Bonniers och i ny upplaga hos Forum. ”Mot havet” är översatt av Ann Bouleau, de övriga av Karin Alin. Av icke skönlitterära verk finns på svenska ett par viktiga essayer i ”Två essayer”, som 1948 utgavs av Bonniers i översättning av Karin Stolpe. Hon har även tillsammans med Richard Hej11 översatt Mauriacs urval ur Pascals skrifter som samma förlag utgav 1948. Vidare finns den lilla studien ”Unga män”, som utkom 1932 (Natur och Kultur), översatt av Viola W. Markelius, och ”Jesu liv”, översatt 1937 av Axel Claeson (Sveriges Kristliga Studentrörelses Förlag). 759