BERTIL MALMBERG FRÅN HELLINGRATH TILL BEISSNER H ölderlin-upplagor Det var i jämmerliga utgåvor man under 1800-talet och ända in i det första världskriget hade att leta efter den verklige Hölder-lin. Under diktarens livstid trycktes endast en mindre del av hans produktion — ”Hype-rion”, Sofokles-översättningarna, en handfull strödda dikter. Vad poemen beträffar, var det i litterära almanackor de publicerades, där de voro utlämnade åt redaktörernas nycker och förbättrades efter deras behag. Schiller gav rum åt flera i sin ”Musenalmanach” såväl som i ”Die Horen”, men någon aning om Hölderlins verkliga betydelse hade varken han eller någon annan. Han ställde honom i paritet med en verssmidande köpmansson i Frankfurt, vid namn Schmidt, som litteraturhistorien, så vitt jag vet, endast av den anledningen kommer ihåg. För den unge Hölder-lin var Schiller det höga föredömet, det bevekte väl mästaren en smula, men förledde honom också att betrakta den passionerade adepten som föga mer än sin egen epigon. Samtidigt måste det, att döma av ett brev till Goethe, ha irriterat honom att i det välbekanta och besläktade efterhand påträffa så mycket främmande och olikartat. Där Hölderlin ännu är helt Schiller, d.v.s. i hymnerna ”An die Ideale der Menschheit”, synes läraren någorlunda värdera honom, men ju mer hans egenart framträder, ju mer han närmar sig att bli, ”inte en besjungare av upphöjda ideal, utan själv en sång”, desto mer avböjande blir Schiller. Det förefaller som om Goethe hade varit litet mindre bornerad, men också han är återhållsam med beröm. Ingen av dem begrep vad det var fråga om, nämligen att en av poesins största magiker var på väg — så var det endast tillfälligtvis och förstrött de togo sig an honom, och någon vördnad för textens autenticitet utmärkte dem knappast. Av de övriga verk som Hölderlin fick se utgivna synas tolkningarna av Sofokles ha varit fruktansvärt vanställda medan den första bokutgåvan av ”Hyperion” var korrekt. Mer offentliggjordes inte under diktarens åtti-åriga liv. Om sålunda de publicerade Hölderlin-ver-ken ur textkritisk synpunkt voro högst otillfredsställande, erbjöd det myckna outgivna ännu större gåtor och svårigheter. Denna litteratur var den grund varpå Hölderlins tidlösa storhet vilar. Men det var mycket sällan den förelåg i prydliga avskrifter. Vad man mestadels mötte var tvärtom ett virrvarr av utkast och fragment eller av sådant, som endast såg ut att vara det, men där det slutgiltiga var så svåråtkomligt att det skulle dröj a betydligt mer än ett halvt sekel innan det började avslöjas. Det var en snårskog av varianter, av rader som korsade varandra, av geologiska skikt, och det behövdes inte bara uthållighet och vetenskaplig metod, utan i lika hög grad intuitiv gissningsförmåga, en nästan ockult gåva av ”återerinring”, för att här finna sig till rätta; håller man dessutom i minnet att detta material under fyrti år varit i en vansinnig människas besittning, under 760