FRÄN HELLINGRATH TILL BEISSNER kastat hennes infall och växlingar, prisgivet också åt allehanda reliktjuvar och spekulanter, som tillskansat sig vad de kommit över, förstår man hur hart när omöjligt det föreföll att bringa någon ordning i denna tragiska förvirring av en andlig rikedom. 1846 utgav Christoph Schwab Hölderlins ”Sämtliche Werke”, den utgåva som i stort sett skulle bli bestämmande för uppfattningen av texten under hela artonhundratalet och längre än så. Schwab hade till sitt förfogande ett fullständigare underlag av handskrifter än någon senare forskare, men det hjälpte honom föga, han förstod inte att begagna det. De hinder han hade att kämpa mot i förening med den vetenskapliga metodikens brister och den estetiska slentrianen skulle den tiden ha varit överväldigande även för en utgivare som försökt gå grundligare till väga än han; honom tycktes de inte ens bekymra. Han gjorde de ändringar och uteslutningar som hans personliga smak, bekvämlighet och hastiga sinnelag förestavade, och hans feltolkningar, kom-moditeter och ”rättelser” fortlevde sedan, decennium efter decennium, uppblandade med tvivelaktigt nytt, i nya Hölderlin-upplagor. Det var i dessa ömkliga utgåvor som Nietzsche lärde känna och beundra Hölderlin — ett bevis jämte många andra för den saken att det är de största diktarna som hävda sig bäst, inte bara mot släta översättningar, utan även mot den förgripligaste textbehandling. Deras ljus skiner alltid igenom. Det är nu visserligen intet skäl att brista i omsorgen om deras kvarlåtenskap. Likväl dröjde det, som sagt, ända till början av nittonhundratalet, innan Hölderlins verk gjordes till föremål för vetenskaplig genomlysning, för textkritik i verklig mening. Ungefär samtidigt började två Hölderlin-upplagor att utges: Franz Zinkernagels, som jag nog haft i mina händer, men inte studerat och därför inte vågar yttra mig om (den åtnjuter i varje fall anseende), och Norbert von Hel-lingraths, som blev en mäktig upplevelse, särskilt för den intellektuella eliten av tysk ung dom. Jag erinrar mig från mina münchenår vilken hänförelse den väckte också i de kretsar jag frekventerade, och jag fick små inblickar i detta väldiga arbete, som Hellingrath aldrig fick fullborda, genom hans vän och fortsät-tare Ludwig von Pigenot. Hellingrath stupade redan 1916, tjugoåtta år gammal, i kriget. Vad han utfört ansågs som ett storverk och var det också under de förutsättningar som då voro för handen. Man tyckte att en helt ny Hölderlin trädde en till mötes, väldigare i sina mått än den man förr kände, av en sällsam representation. Man beundrade Hel-lingraths divinatoriska geni, man fann hans tydningar och slutsatser revolutionerande och mycket övertygande, vilket de också voro på sitt rum i tiden. Men den tjusning som utgick från verket hade också andra orsaker än den förmenta vetenskapliga förträffligheten, nämligen ett ynglingaaktigt allvar, en egendomlig renhet och eld hos utgivaren, i själva hans personlighetstyp, som på ett mystiskt vis förband honom med Hölderlin genom något man ville kalla en tjänande likhet, en ödmjuk identitet. Pigenot utgav efter Hellingraths död ett par postuma föredrag, som hans vän hållit i en privat cirkel under sin sista permission. Ett av dem bär titeln ”Hölderlin und die Deut-schen”, och det begynner med en hänvisning till den bekanta rubriceringen av tyskarna som Goethes folk. I motsättning eller anslutning härtill vill han tala om sina landsmän som Hölderlins folk. ”Wir nennen uns Volk Goethes”, säger Hellingrath, ”weil wir ihn als Höchsterreichbares unseres Stammes, alls höchstes auf unserem Stamme Gewachsenes sehen in seiner reichen, runden, Menschlich-keit —” ”Ich nenne uns Volk Hölderlins”, fortsätter han, ”weil es zutiefst im deutschen We-sen liegt, dass sein innerster Glutkern unend-lich weit unter der Schlackenkruste, die seine Oberfläche ist, nur in einem geheimen Deutschland zutage tritt.” Medan det var Goethe givet att utvidga sin tillvaro till en sådan bredd att han måste ses av alla och 3 BLM 1952 X 761