BERTIL MALMBERG förnimmas av alla, framställer Hölderlin det största exemplet på denna förborgade eld, detta lönnliga rike, ”jener stillen, unbemerk-ten Bildwerdung des göttlichen Glutkerns” som ingen utåtvänd strävan, om än så förfinad, kunde vare sig ersätta eller åtkomma. Hellingrath hörde till samma klan. Det gjorde honom till Hölderlins oförliknelige interpret, till interpreten överhuvud, och förde samtidigt diktaren, denne förkunnare av ”Einfaches, Eindringliches”, i närmaste relation till det bästa hos Tysklands ungdom, sådant det vid denna tid drömdes och föreställdes av många. Men i själva verket var det inte en dubbelstjärna, utan en triad som gav en så hemlighetsfull makt åt denna utgåva; den tredje i förbundet var Stefan George. Det var i hans anda och under hans överinseende som Hellingrath arbetade; detta gav en ännu djupare och mer eftertrycklig symbolik åt en edition som var och ville vara något mycket mer än det: en tysk reningsakt, invigelsen i ett nationellt mysterium, en helig återkomst, den gången bräddad med verklighet och tro och nu — hur skugglik, hur vemodigt avlägsen! Den som var med i den hellingrathska Höl-derlin-upplagans gryning kan inte undgå ett litet sting av smärta, när han erfar att den var långtifrån felfri, på intet sätt färdig, att en viss nyckfullhet, men också en sista rest av dröjande konvention, kan spåras här och var, att en subjektiv estetik har reducerat urvalet av varianter, att med ett ord den vetenskapliga ackuratessen ändå inte är sådan att man helt aningslöst bör förtro sig åt den. Så tycks det ha varit, det är ingen mening att söka värj a sina illusioner. Hellingrath sj älv var för övrigt den förste som både insåg och uttalade, att hans verk inte var, att det med sina förutsättningar inte kunde vara någonting för alla tider bindande; och han skulle ha varit den siste att motsätta sig en revision, ja, vad som är mer än det: ett i principiell mening nytt verk. Varför skulle då vi andra av hänsyn till vår ungdoms entusiasmer vägra att låta oss övertyga? Ja, det återstod verkligen en oändlighet att göra för att bestämma läsarternas inbördes kronologi och rang, dechiffrera den svårtydda handstilen, lossa de tillsynes hopplöst hoptrasslade trådarna och lägga dem till rätta i texten eller vid sidan av den, i sobra ordningar. Ett detektivarbete var av nöden som krävde, inte bara det skarpsinne och den fina känslighet som även Hellingrath ägde, utan också yttre hjälpmedel: en vetenskaplig apparatur utan vank, finansiellt understöd och tid, och de stodo honom inte till buds. Den som visade vägen till en ny Hölderlin-upplaga av strängare nykterhet var Friedrich Beissner, ursprungligen docent i Jena, nu innehavare av Hölderlin-professuren i Tübingen. Beissner har sysslat med Hölderlin alltifrån ungdomen. På grundvalen av en filologisk skolning, som (i likhet med Hellingraths) var både germanistisk och klassisk, har han steg för steg byggt upp ett livsverk, begynnande med den textkritiska undersökningen ”Hölderlins Ubersetzungen aus dem Griechischen” och nu kulminerande i den imposanta, ännu inte fullbordade ”Stuttgarter Hölderlin-Ausgabe”. (Kohlhammer Verlag, Cottasche Buchhand-lung.) Det är ett redan till det yttre synnerligen vackert verk, lätt att hantera, trots det stora formatet, överskådligt, utan trakasserier för ögat, med rena, ädelt uppbyggda textsidor och förnämt papper. Denna apparition motsvaras av dispositionens klarhet och stoffets uppdelning i sköna och begripliga symme-trier. Vad som ligger bakom denna utgåva är inte bara en minutiös förtrogenhet med ämnet och vissa kvaliteter, som man lika väl kunde känneteckna med termer ur det moraliska som det estetiska livet, utan även en organisationsförmåga som gäller de konkreta betingelserna för ett arbete av denna art och fullständighct. Systematiskt insamlades handskrifter och fotografiska kopior, dokument och tryck i det stora Hölderlin-arkivet, som ursprungligen var inrymt i Würtembergska landsbiblioteket, nu i Schloss Bebenhausen, Hölderlinforskningens internationella centrum i detta ögonblick; me 762