FRÅN HELLINGRATH TILL BEISSNER cenater och myndigheter, förläggare och medarbetare inspirerades, och detta skedde och fullbordades under hotfulla auspicier och var färdigt att tas i bruk år 1941, alltså mitt under det andra världskriget — märkligt hur stimulerande just krigen tyckas ha varit för studiet av den ljuva och gyllene neckardalens tragiska geni! Verket, planlagt i detalj, beräknas utkomma i åtta delar, därav fyra dubbelband. Redan 1943 var man färdig med den första delen, som utkom med punktlighet på hundraårsdagen av Hölderlins död, alltså den 7 juni. Den innehöll diktarens tidiga verk. Mången häpnade, har det blivit sagt, över djärvheten att presentera något sådant utan tillrättalägganden efter det aktuella lägets fordringar — ”det hemliga Tyskland” var inte precis före mål för de maktägandes kärlek. En del av upplagan gick förlorad genom bombangrepp. Det var jämförelsevis få som hunnit försäkra sig om ett exemplar, och i utländska bibliotek var verket sällsynt. Det omtrycktes 1948. En andra del i två band hade länge legat beredd att utges, men först mot slutet av 1951 kunde det ske. Här har man själva kärncellen av Hölderlins lyrik, det som skrivits efter år 1800 och sträcker sig långt in i den stora förmörkelsen: de eviga odena och elegierna, ”Der Archipelagus”, de ”fosterländska” sångerna, dit Patmos (med alla sina versioner) räknas, de hymniska utkasten och de yttersta dikterna med sin outgrundliga skönhet mellan stumhet och skri... Det första bandet bringar den purifierade texten med en trovärdighet, absolut evident för känslan, och mer vågar jag inte säga för min del; det andra ger oss dikternas genesis, den fullständiga redogörelsen för också de obetydligaste skiljaktigheter, för interpolationer, för infallens nyckfulla vindkast, stundom strykande som lätta krus- ningar över ytan av språket, stundom öppnande svarta hål mot bottendjup eller mot intet. Att eljest som enkel läsare, utan filologisk och annan underbyggnad, och dessutom utan möjlighet att anställa några jämförelser med handskrifterna, uttala några omdömen med pretention är föga tillrådligt. Det enda jag kan göra är att prisa den perfekta klarheten och överflödets balans i denna stora Hölderlin-upplaga. Är det den definitiva? Därom kommer den vetenskapliga diskussionen att ge besked inom överskådlig tid. Att något skulle brista i fråga om fullständighet är knappast troligt. Meningsbrytningar kan man nog vänta endast vad beträffar enstaka tydningar, möjligen också om de estetisk-psy-kologiska principer efter vilka materialet ordnats och bedömts. Det bör bli mycket intressant att se vad Hellingraths vänner och medarbetare komma att säga, för mig särskilt i vad mån en man som Pigenot finner anledning att ställa sig kritisk. Om han är sådan jag kände honom för tretti år sedan, d.v.s. livad av samma sakliga idealism i Hellingraths anda som den gången, lär ingen avund eller sårad fåfänga komma att påverka hans omdöme. Det är mer än ett vetenskapligt intresse att Hölderlins tjänare, äldre och yngre, visa sig kunna efterleva orden: Men fadern, som härskar över alla, han älskar mest, att vårdad varder den fasta bokstaven och det bestående rätt uttytt. Eller, för att komma bokstaven ännu närmare: —-------der Vater aber liebt, Der iiber allen waltet, Am meisten, dass gepfleget werde Der veste Buchstab, und bestehendes gut Gedeutet. 763