RESENÄRER tyllen. Rädslan att gå i kvav, alt slukas av havsvidunder eller hamna i kannibalgrytor var förr det nyttiga sorteringshindret, samtidigt den eggande stimulans som gav nödig lyster åt drömmen om druvor, påfåglar och eldsken på ebenholtshyn. Nu är tyllen borta, och alla lyxkryssande daggmaskar skriver långa, bleksiktiga reseskildringar. Men vi får komma ihåg: de andra gör det också, de som inte lyxkryssar — de riktiga resenärerna. Och de är säkerligen, på grund av det större urvalet, långt fler i vår tid än de var förr. Lyxkryssarna kan man ju bortse ifrån, de gör ju i alla händelser ingen större skada, även om deras böcker i viss mån (som Martinson på något ställe påpekat) tar musten ur framtida resor för oss andra. Musten kommer nog tillbaka när resan blir av. Resenär blir man inte bara för att man reser, lika lite som man blir reseskildrare bara för att man skriver om sin resa. Inte är det stor procent moderna resenärer som tar sig igenom så finmaskig tyll som amerikanen Joshua Slocum, som på nittiotalet efter en sjömansbana som skulle tillfredsställt de flesta byggde sig en båt helt med egna händer och ensam seglade den runt jorden med en väckarklocka i stället för skeppskronometer — en sådan ansåg han för dyr. Han skrev en havs-skumglittrande bok, nyutkommen på svenska — gå inte miste om den! Motstånd att övervinna hade också en ung svensk ångbåtseldare, som i början av trettiotalet definierade begreppet resa på följande sätt: ”Att resa (har jag funnit) är att en het pommersk sommardag elda sig motströms uppåt floden Oder — sticka huvudet ur pannkasetten var tredje minut för att i ett med blodsvett köpt geografiskt ögonblick överfara den pommerska slätten, och så dyka ner igen.” Resultatet blev ”Resor utan mål”, en bok som ingen har beskyllt för bleksot. Hinder — i någon form — är nyttigt i all konst. Men det räcker självfallet inte enbart med hinder och påfrestningar; långt ifrån alla risktagande och hårt arbetande professionella upp- täcktsfarare har presterat läsvärda ting. Fransmännen har grundat ett stort kolonialvälde, men de tycker egentligen inte om att resa; det märks på deras böcker, och kanske ännu mer på de böcker de inte skriver. Den som väntar sig något extra i exotisk reseskildring när han finner att en fransk skald av första ordningen (Rimbaud) har arbetat som karavanledare i Etiopien under den färgrika menelikska epoken, blir besviken när han tar del av resultatet — några ganska jämrande brev hem. Det är underligt att när resenärerna bland fransmännen, denna livligt människointresse-rade nation, någon gång blir litterärt vältaliga, gäller det ofta stora svala opersonliga objekt som havet (Gerbault) eller alpvärlden (Mau-rice Herzog). Deras tolerans, takt och sunda förnuft har gjort dem till populäraste europeiska nation bland många färgade folk, men deras intresse i exotiska länder vänder sig oftast hemåt; det litterära franska luktsinnet, annars så fint utvecklat, tycks i stort sett sakna förmågan att uppfatta den speciella vittringen från resans äventyr. Det är i den engelskspråkiga litteraturen som konsten att skriva reseskildringar är längst driven, från Slocum på havet till Burton i Mecka och Harrar. Näst efter britter och amerikaner kommer kanske vi nordbor. Norrmännen håller sig väl framme när det gäller reseskildringar från havet: Kon-Tiki var ett norskt företag, och även om uppslaget till Norsels resa i Antarktis ursprungligen var svenskt, blev den övervägande norsk i sin praktiska utformning. De två böckerna har tillkommit på samma sätt, i samarbete mellan flera expeditionsdeltagare varav en, ledaren, dominerar framställningen. Kon-Tiki-färden ligger väl över i djärvhet, Kon-Tiki-boken i fråga om motivets friskhet och styrka, men det är något av samma vikingalynne över båda. Och på en annan punkt har Antarktisboken ett knappt men klart övertag: ledaren Giaever är en originellare författare än Heyerdahl, hans framställning har en mycket tilltalande lakonisk sälta. Han nämner själv Churchill som sitt stilideal, någon gång kan 765