BJÖRN von ROSEN man också komma att tänka på de isländska sagorna. Sämre förebilder kan man ha. Speciellt beundransvärt tycker jag det är hur han har lyckats hålla tyngd och torka borta från den nödvändigt omständliga redogörelsen för företagets uppläggning och start. Mitt bland listorna på kläder, konserver och hundar känner läsaren, intet ont anande, hur hans intresse fångas; som en sjanghajad lösdrivare grips det av den ordknappt återgivna spänningen; oemotståndligt sugs man in i handlingen, och den som inte är tacksam för en-rolleringen redan vid scenen för omlastningen från valkokeriet till Norsel (tungt gods omflyttat i hög sjö mitt i Scotiahavet) är vid Neptunus inte värd att läsa en riktig havsbok. Efter hornblowerromantikens syntetiska havsluft ger den oss vuxna läsare något av samma friska glädje som Jack Londons ”På kryss med Blixten” gjorde i pojkåren. Om inte Norselboken blir en framgång är vi inte längre värda att läsa riktiga reseskildringar — och då har vi hornblowat och digestat oss bort från något ganska värdefullt. Jag tror knappast att jag gör mig skyldig till nationell självförhävelse om jag gissar att några svenskar skulle komma att ligga ganska väl framme vid en tänkt internationell värdering av reseskildringens konst. Våra största resenärer har visserligen gjort sig mer kända som upptäcktsfarare och vetenskapsmän än som författare (vår Burton heter Hedin), men vi har nog en ganska fin egen litterär tradition inom reseskildringen, med början hos Linné. Att den ofta gränsar mot eller överskrider gränsen till naturskildringen har i det sammanhanget givetvis ingen betydelse; hur ofta snirklar inte den högklassiga anglosaxiska reseskildringen in över områden som lika väl kan sägas tillhöra geografin, etnografin etc. Ett färskt exempel på denna typ av vetenskapligt ambitiös reseskildring, där det litterära tillgodoses jämsides med det vetenskapliga, har vi fått i år i Ernst Mankers ”Över vidderna”, en tjusande bok med utomordentligt fin och jämn fotografisk illustrering. Tre samtida namn kan vi i alla händelser nämna utan att förhäva oss: Martinson, Artur Lundkvist och Göran Schildt. ”Resor utan mål” är nämnd; den står sig i de mest krävande sammanhang. Lundkvists senaste bok anmäldes i BLM:s förra nummer. Schildts bidrag för året är till hälften essäsamling, men den halva som är ägnad reseskildringar väger betydligt tyngre. Personligen finner jag författarens entusiasm för abstrakt konst ganska okritisk (på den punkten frestas man att vända mot honom hans egna ord om Yrjö Hirn: ”Tvivlaren känner sig här utesluten på samma sätt som inför de kristna trosvittnenas av glad förvissning burna beskrivningar”) och hans rent teoretiska utredningar ofta rätt tunna. Som essäist tycker jag rent ut sagt han är en smula tråkig; hans bilder är inte friska nog, hans stiltemperatur för låg. Men Daphnes bog plöjer evigt nytt vatten, det står en glans av ungdom och upptäckt kring hans reseskisser. Där är han originell, en poet att lyssna till, en vägvisare att tacksamt följa uppåt Seine och runt Medelhavet. En reseskildrare som har vunnit snabb berömmelse på sistone är Olle Strandberg. Hans bok har visserligen fått ett ganska ojämnt mottagande, somliga kritiker har med en näsryckning talat om Münchhausen och Calle Möller. Jag skulle gissa att alla de tre nämnda herrarna tar jämförelsen med ro. Strandberg har söndagshumör och segerhuva, en otrolig aptit på livet i dess mera azurblå och cinnoberröda aspekter, och han lyckas få vara med om mer än de flesta. Vad han inte får vara med om, lägger han till med obekymrad hand, det gör inte så mycket. Resultatet har något av den persiska mattans prakt och åsidosättande av petig realism i detaljerna. Medan jag läste första hälften av ”Tigerland och söderhav” hade jag storartat roligt, senare mattas något lystern över sidorna. Söderhavet i våra dagar har inte mycket av paradisglansen kvar, och det hedrar Strandberg att han inte har försökt förgylla upp eländet. Han har i stället valt satiren. Men det skulle 766