RESENÄRER ha hehövts en Evelyn Waugh på sitt bitter-muntraste humör för att dra gnistor ur den slappgasken. Den friska sjörövarglansen i det strandbergska ögat blir allt glåmigare, den spänstigt precisa stilen blir en beachcomber-prosa, visserligen alltjämt med enstaka körare av tillstramning och rytm men med allt tätare mojnanden. Det är synd, för bokens första hälft är praktfull — bra nog för att trots allt placera den nära toppen på årets lista av reseskildringar. Att söderhavspartierna hos Strandberg är trovärdiga framgår med all tydlighet av Överensstämmelsen i uppfattning mellan honom och Danielsson, som behandlar delvis samma trakter. Den senares bok är småtrevlig och lättläst — Danielsson har lätt för att skriva, kanske nästan alltför lätt. Han är i stället trovärdig så det räcker; för att vara så biten av exotism (och på äktheten i hans känsla för tropik och söderhav tar man inte fel) verkar han i förbluffande grad vardagsaktig: nykter, klarögd bakom sitt pittoreska skägg, på ett lustigt sätt samtidigt mondial och småstadsbe-tonad. Alla hans iakttagelser verkar mycket riktiga (även om han har en tendens att generalisera som kan spela honom spratt: ”Gau-gins tahitier ger alla intryck av att vara förandligade och djupa människor”!), men det är ingen särskild flykt över framförandet eller vidd över perspektiven. Strandbergs tavla är målad med ett stänk av geni som gör lögnen sann, Danielsson har avlämnat en absolut trovärdig redogörelse för samma motiv. Vilken art man föredrar kan vara en smaksak — och kanske en fråga om öra. Båda behövs, eftersom det finns så många sorters läsare. Tora Nordström-Bonnier har en personlig prosastil, lätt, smidig, älskvärt meddelsam men aldrig ordrik — en viktig skillnad. Hennes bok är reportage, men reportage i högsta klass. Den bild hon ger av Japan just nu är mycket levande, och jag tror den är sann så långt den når. Hon är en dam som aldrig intar missklädsamma ställningar genom att försöka sträcka sig över för mycket. Det är en rolig bok, och vacker, med sitt fjärilslätta omslag av Yngve Berg. Vad innehållet beträffar intressant men stilistiskt lite utanför hithörande sammanhang är överste Carl Taubes bok om Kina, som kom i sista stund i två avseenden (förstahandsvitt-nen om det gamla Kina blir det inte fler nu. och överste Taube avled kort tid efter det boken kommit ut). Trettio års tjänst som instruktör och rådgivare i kinesiska armén gav honom tillfälle att se en del både av det gamla Kina och av det nya, som han rest ut för att i sin mån vara med om att hjälpa fram. På det goda tidningsreportagets nivå håller sig dansken Krarup Nielsens rapporter från Korea och Bali. Mera obetydliga men icke helt ointressanta på grund av sina ämnen är schweizaren Walter Bosshards ”Mongoliet” (en bok som har vackra bilder och ett visst intresse för svenska läsare genom skildringarna av svenska missionärers och ”hertigars” verksamhet i landet), Gösta Mobergs ”Främlingslegionen”, Gerd Ribbings ”Spansk atlantkust”, Agne Hamrins ”Nilen stiger” och Monika Brilioths ”Ökenkungar”. I höst har det kommit ut en antologi svenska reseskildringar, med prins Wilhelm som kompilator. Det finns folk som inte tycker om fackantologier, som rentav anser att de kan förstöra marknaden för de andra, ”riktiga” antologierna. (Märket PW i Svenska Dagbladet hade en sådan erinran att göra för några år sedan; det är roligt att se att prins Wilhelm inte ansluter sig till den ståndpunkten, åtminstone inte i det här fallet.) Själv tycker jag om en välgjord fackantologi av två skäl. Dels tror jag att den kan tänkas stimulera det litterära intresset hos sådana läsare som är mest inriktade på facket och som har köpt boken bara eller närmast för fackets skull; den sortens läsare är nog flera än kritikerna vill tro och i de flesta fall säkert inte opåverkbara. Vidare kan en fackantologi i lyckligt fall vara tankeväckande genom sammanställningen, med avseende på likheter och olikheter i uppfattning och teknik bland de författare som 767