BJÖRN von ROSEN ägnat sig åt facket. Ty ingen skall tro att facket alltid är neutralt i förhållande till stilen; det tycks ofta vilja dra i en viss riktning, pocka på en viss uppfattning, liksom om det ville maka varje främmande fågel in under sina traditioner; uppfattningen, stilarten, traditionerna kan å andra sidan sprängas och förnyas om fågeln har tillräcklig vingbredd. Om urvalet är noggrant gjort, kan detta växelspel med fördel studeras just inom fackantologins begränsade ruta. I det här fallet har utgivarna kanske inte syftat mot ett verkligt fackurval. Reseskild-ringsperspektivet lyser med sin frånvaro i många av bidragen; momentet förflyttning i rummet, som jag uppfattar som rätt väsentligt för begreppet resa, är där borttappat. Auréns bidrag till exempel är en glänsande liten novell — en av samlingens pärlor —, men det är en ren novell ur fransk miljö, ingen reseskildring. Barthel har en fågelfångsthistoria, Elsa Bj örkman-Goldschmidt ett porträtt i helfigur etc. ”Min bästa minnesbild ur främmande miljö” skulle ha varit en adekvatare innehållsbeteckning (men givetvis ingen boktitel) . Annars skulle det nog gå att få fram en verklig svensk reseantologi, materialet finns-Men sådan den här antologin nu är, är den onekligen både omväxlande och trevlig; kvaliteten är i allmänhet god, det är bara på ett par håll som det knastrar besvärande av torr reportageprosa. Ett par oförklarliga luckor måste också noteras — oförklarliga om avsikten varit att lägga fram ett representativt urval moderna svenska reseskildrare. Harry Martinsons ”Resor utan mål” är redan nämnd, Olle Strandberg borde väl också ha varit med, och ur en något äldre generation Klinckan, vars prosa delvis håller sig oväntat frisk. Personligen sätter jag också Artur Lundkvists namne Eric Lundqvist ganska högt som reseskildrare, även internationellt sett; när man väl vant sig vid hans lilla tendens till masku-lin överkompensering i stilen (han är större i formatet som skribent än som fysisk person), kan man ostört njuta av hans fina förmåga att tränga in och iaktta på djupet. För att inifrån kunna skildra det land och folk man vill återge räcker det inte alltid med att ”go native”, det finns åtskilliga skribenter som har gjort det bara i det yttre — vilket nog betyder förlust på båda fronterna. Eric Lundqvist hör inte till dem; försök hans i fjol utgivna ”Vil-darna finns i väst”, om ni inte har läst den redan. Till avslutning på den här översikten har jag sparat en sak för konnässörer —på vackra böcker kanske mer än på reseskildringar. Reseskildring är visserligen G. A. Indebetous ”Resa till Levanten”, och den lilla boken står sig redan som sådan ganska bra, med sina färgrika ögonblicksbilder från förra seklets orient och sin starka tidsdoft. Men mest fångas man kanske av den som typografiskt föremål. Dess brevsnabba men ofta mycket uttrycksfulla vinjetter i akvarell och tusch är elegant inpassade på sidorna och väl tryckta. Vänner av Harriet Löwenhielms säregna konst kan här lägga märke till i vilket tidsskede och i vilken stilart den hade sina rötter. 768