BOKRECENSIONER HELGONVÄG? Olle Hedberg: Drömtydning. Norstedts 1952. 17:50. Olle Hedbergs roman ”Drömtydning” — vars titel torde innebära en udd mot Freuds kända verk — berättar i levnadsteckningens form om Carl Carlsson, strumpfabrikör, som var ”född religiös”: I den tiden då drottning Victoria var drottning av England och kejsarinna av Indien, Oskar II konung av Sverige-Norge samt Douglas Fogelflycht landshövding i Oskarsborgs län, hände det sig att Maria Carlsson blev havande genom sin man, strumpfabrikör Alfred Carlsson, och när tiden var inne födde hon en son som fick namnet Carl... Från tidiga år hade detta barn mystiska erfarenheter av en osynlig Makt, som kändes verkligare än allt verkligt och fyllde det med outsäglig lyckokänsla. Jämte sitt borgerliga namn äger han ett hemligt: ”Jag tillhör dig och jag skall aldrig glömma det.” Romanens fortsättning visar att det innebär stor smärta att bli på det sättet drabbad, utmärkt framför andra. Salighetsupplevelserna försvann nämligen, men inte minnet av dem, och för denne mystiker, stadd på helgonväg, kom allt jordiskt att te sig värdelöst i jämförelse med det stora minnet. Carl Carlsson blev arbetsam, dugande, framgångsrik; dessutom trots sin misstänksamhet ovanligt snäll, medgörlig och förnuftig. Utan samvetskval tillfredsställde han sina pockande sexualbehov i grova nöjen, men allt detta skedde med en likgiltighet som om det icke angick honom. En enda lidelse behärskar honom: ”Var är den djupa glädje som jag söker?” Vid två tillfällen försöker han delge andra sitt inre liv: första gången — som skolpojke — renderar det honom smörj, andra gången — då han är tillsammans med akademiskt bildade vänner — får han på sitt uppriktiga ”goddag” ett veligt ”yxskaft” till svar. Det kan tyckas psykologiskt orimligt att han inte med större energi söker gemenskap: både i livet, konsten och den ädlare mystiken borde han ha kunnat finna själsfränder. Men Olle Hedberg har skildrat sin hjälte som en ytterst negativ människa, känsloförlamad på gränsen till sinnessjukdom och förföljelsemani, och dessutom insatt i en andligen torftig miljö, varför hans oföretagsamhet måhända är trovärdig inifrån hans egna förutsättningar. — En vacker dag träffar Carl Carlsson Alice, en mycket ung flicka på glid nedåt — hetblodig, söt och med ett brinnande hjärta. Alice förälskar sig i Carl Carlsson, och när hon en natt får blodstörtning och han ser hennes dödsångest, snuddar det stora medlidandet vid hans hjärta: Han kände det som om ett kors lagts på honom, ett tungt, nedpressande kors. Nå hjälp henne! Nu givs ingen återvändo. Hjälp henne. Så långt som pengar hjälper går det väl an. Men anta att pengar inte räcker? Vad ska du då ta dig till? Ja, vad ska du göra? Vad ämnar du säga? Skjut henne. — Ja, den möjligheten fanns alltid. Carl Carlsson ordnar det mycket bra för Alice, avstår själv från henne, men ser till att hon blir rikt gift och får göra en bröllopsresa till Sicilien. Ändå gråter Alice över hans för-ströddhet. (De som är ”födda religiösa” kommer sina närmaste att lida.) Även gentemot sin känslokalla, fördärvade systerson känner Carl Carlsson vid samma tidpunkt en smärtande ansvarsångest. Men han vet inte vad det är hans Gud kräver av honom; han är springpojken som har tappat lappen där ärendet stod. Var och en som har någon erfarenhet av detta slags depressioner måste — nästan motvilligt —• känna igen självmördarstämning-arna av tomhet och leda i romanen, stämningar som vore otänkbara, om man inte samtidigt anade något om deras motsats: fullhet, hänryckning. Problemet blir här inte: Hur ska jag kunna bejaka döden, utan: Hur ska jag kunna älska livet? Ur idésynpunkt kunde man säga att ”Drömtydning” skildrar en äkta men ofullgången religiositet, där vissa moment farligt renodlats. En nutida mystiker har sagt — i en passus av stor skönhet — att Gud söker människan genom tidens och rummets täta oänd 769