BOKRECENSIONER lighet, och när själen har gett sig obetingat åt honom, så överger han den, lämnar den alldeles ensam. Och själen måste i sin tur, fast famlande, i omvänd riktning tillrygga-lägga den väg som Gud har färdats för att nå till den. Carl Carlssons känsla av att leva drömlikt, mardrömslikt är kanske ett tecken på att han inte har funnit denna väg tillbaka. Men å andra sidan är det osäkra, otydliga i hans upplevelser också ett tecken på äktheten i författarens psykologi. Ständigt återkommer känslan av att livet är dröm, ond dröm: Carl Carlsson tittade ett par gånger med uppmärksamhet på sin syster. Hon var sannolikt en av de i alla avseenden köttsligaste människor han kände, och det gjorde honom beklämd. Fjärran var det honom att klandra henne för något som hon icke kunde rå för. Men hon var en sådan människa som kan komma en att tvivla på Guds existens eller i varje fall på att det kan vara någon som helst förbindelse mellan Gud och människorna. Antingen alla människor eller inga människor, någon väsensskillnad i förhållandet till Gud kan inte gärna föreligga. Om nu människorna verkligen finns_______ Konstnärligt tycks mig romanen ojämn. Inledningen är utomordentlig i sin dristiga hänsynslöshet — det allvarliga innehållet och den spänstiga komeditonen smälter samman utan skarv. Strålande är också segelturen med de ”bildade” gossarna. Carl Carlsson önskar ställa vissa viktiga frågor. Humanisten Klint befin-nes ha läst religionshistoria, men ”som fyll-nadsämne”. Juristen Boström hänvisar till solnedgångens skönhet och meddelar att ”han för sin del tyckte bäst om dem som såg Gud i naturen”. Och när Carl Carlsson torrt konstaterar att själen tydligen inte är odödlig, svarar medicinaren, att ”i dina arbetsresultat och i dina barn har du ju en form av odödlighet”. Men vissa av romanens partier är matta, och det händer att läsaren leds åt den leda, tråkas ut av den tråkighet som är det ena av bokens grundackord. Under läsningens gång har jag ertappat mig med att — på något undermedvetet själsplan — omforma den utdragna romanen till ett koncentrerat mirakelspel (på vers?); Olle Hedberg säger ju i prologen att Carl Carlssons utkorelse till religiös människa i en oandlig miljö var ”ett underverk, ett riktigt underverk. Ingen märkte det.” Varför då inte ge underverket formen av ett underverk, där läsaren märker framför allt undret? Ty Carl Carlsson, strumpfabrikör i det stora Vä-veriet, är en typ, en roll — allmängiltig och nutidspräglad som Lagerkvists Barabbas och Gullbergs obotfärdige rövare. I drömspelets form skulle också det osannolika och någon gång smått komiska som vidlåder Alice-episo-den omvandlas till gudomlig komik och hennes roll frammejslas tydligare, ty i den mörka värld utan nåd som Olle Hedberg målar, föreställer väl Alice det unga kvinnliga offret för sociala orättvisor, liksom systersonen är offret för en kall materialism. Ja, så kan Okunnigheten fantisera... Men den gör det därjör att ”Drömtydning” med sina brister, sin brustenhet, är en fantasieggande, tankeväckande, personlig bok, där Olle Hedberg kanske mer än någonsin tidigare har släppt till av eget blod, egen nervsubstans. Margit Abenius STOR KVINNLIGHET Ebba Lindqvist: Sången om Fedra. Bonniers 1952. 10:—. Det är ganska typiskt för nuvarande litterära situation, att när man öppnar Ebba Lindqvists sista diktsamling, ”Sången om Fedra”, tror man sig höra ett eko av Eliots ”Askonsdag”: ”Because I do not want to turn again...” — och man blir lätt förstämd. Men denna förstämdhet går över och återklangen var ingen återklang, inte mer än Eliot själv är återklang av ”ursprungsorden”, ursprungs-dikten. Ebba Lindqvists nya diktsamling är kanske hennes sobraste och mest intima. Den inledande kantaten, delad i kör- och berättarepartier, blir till en djupt personlig och samtidigt klassiskt trogen utformning av en aspekt av Teseusmyten. Det djupt personliga hos Ebba Lindqvist har att göra med hennes intensiva kvinnlighet. Jag vet få diktarinnor, i varje fall i Norden, som så helt gett sig en hyperkvinnlig, mån-varvsbetingad fatalism i våld. Hennes dikter handlar som så ofta tidigare om liv och död, men mellan dessa poler rör sig det rent kroppsliga av- och tilltagandet, en rent fysisk rytm. Något väsentligt i hennes livsupplevelse är förgängelsemotivet. Var börjar nederlaget och vem spårar vår största vanmakt och vår intighet? Alltid ligger den närmast vår seger. Alltid göms den inunder de vackraste orden. Alltid döljer sig tiggerskans kjolar inunder drottningens mantel. Förklädda gå vi alla här på jorden, men vilken roll är vår, vilken är sann till sist? Var börjar nederlaget och vem spårar vår största vanmakt och vår intighet? 770