BOKRECENSIONER Att man i samband med denna genomgående art av upplevelse tycker sig böra spåra något slag av religiös dragning — som hos Edit Södergran och Karin Boye, kanske t. o. m. hos Ernst Ahlgren — synes mig naturligt, men av vad slag är denna religiositet? Hos Ebba Lindqvist som hos de andra citerade förefaller det vara en kroppens religiositet, tidlös, biologisk och namnlös, en konfessionslös bekännelse till det erotiska. Därav siersketonen, det ödesmättade, fatalistiska, ibland direkt depressiva. Därav också den tunga, vemodiga ömheten mot varelser som måste dö eller måste leva för att dö. En sierska har livsrytmen i sitt blod och ser hur släktarv övergår i släktarv alldeles som månvarv i månvarv. Samtidigt som hon har en känsla för det intimt mänskliga i dessa stora växlingar har hon råd — och behov — att känna för det betydelsefulla i det lilla. Boken verkar som en hemkomst och det är möjligen en medveten anspelning på Södergrans ord om nyckeln till alla hemligheter i gräset i hallonbacken då Ebba Lindqvist skriver: Hit skall du alltid hitta tillbaka, till trappan i solen. Här ibland grus och sand ligger de vises sten. Formellt är diktsamlingen av en utsökt enkelhet. De upprepningar med vilka författarinnan ofta arbetar är meningsfullt musikaliska, dvs. de märks inte bara som upprepningar utan som småningom berikade grundstämmor. Några dikter i denna på en gång spartanska och ändå rika samling har jag inte kunnat genomtränga, men även där har intrycket av en nästan fysisk mystik och ändå genomlysthet varit starkt. Gunnar Ekelöf I DAGSLJUSET Ragnar Thoursie: Nya sidor och dagsljus. Bonniers 1952. 9: 50. Titeln på John Lehmanns kalender ”New Writing and Daylight” har givit Ragnar Thoursie idén att kalla sin nya diktsamling — av många efterlängtad i sju svåra år — ”Nya sidor och dagsljus”. I en nyligen publicerad dagboksanteckning har han berättat att det slog honom hur vackert den svenska översättningen kunde ses: ”att fälla upp en ny sida — börja en ny dag, en morgon disig av skyar RAGNAR THOURSIE som ännu inte fått form men spänner upp rymden i hela dess ofattbara fattning ...” Det blev väl inte helt och hållet denna känsla som kom att dominera i hans bok men den finns där som ett ledmotiv med många skiftningar, många betydelser. De försök att belysa tillvaron med blixtljus, eldflugor och signalraketer (endast nödtorftigt dämpade av elegiska pianodroppar) som firade så lysande triumfer i ”Emalj ögat”, har Thoursie denna gång så långt det varit möjligt avstått ifrån. Man finner i stället i hans nya bok ett nästan överraskande uppbåd av prosaiskt förstånd i var-dagsljus, av nyktra sanningar som ibland inte ens försmår att ikläda sig den anspråkslösa truismens nötta konfektionskostym. Men hos Thoursie är till och med truismerna raffinerade som de blygsamma åthävorna hos en alltför välsituerad. Det vore emellertid ett fruktansvärt misstag att betrakta dem som något slags koketteri, de är snarare ett utslag av vad han själv kallar ”en högtidligt-munter upplevelse av det egnas begränsning”. 1 vart och ett av bokens tre avsnitt får temat begränsning sin speciella genomföring. Bärande i det första är en stor och ytterligt komplicerad dikt kallad ”Skärsliparens dager över tingen”, som bland annat ventilerar motivet 771