BOKRECENSIONER vekhet och hårdhet i så storleksskiftande sammanhang som människans situation i världen och människans situation i vad man skulle kunna kalla kontorssamhället. Skuggan av de långa knivarna korsas av den späda skugga som faller från linjal och skrivmaskin. Det självironiska ljuset över ”en liten skara demokratiskt böjda ryggar” faller också över människans natur, över djuret med den snabba armbågsstöten, djuret som kan väsa vänligheter och som i moget tillstånd kan skaka av sig oförrätter som hunden regn ur pälsen. ”Så mognar människan, förgrovas: hon blir brutal och känslosam.” Men varje sak har två sidor — som poeten med beundransvärd djärvhet inte underlåter att betona — och mognad kan också innebära detta: Mognad. Att låta dag och natt följas av dag och natt. Att se sig själv till slut som från början andra. Från två håll: i ljuset av natt, och mot skuggan som den nya dagen kastar. Detta uppror i balans, detta förtröstans minimum avspeglar naturligtvis dikten på ett betydligt mångtydigare sätt än jag här kunnat ge en föreställning om. Men det är svårt att kalla ”Skärsliparens dager över tingen” en lyckosam helhet, det är inte lätt att hitta trådändarna i detta nystan. Hur skall till exempel den säregna och lysande parafras på Birger Sjöberg som handlar om snöbrödsservering uppfattas för att passa in i menyn? ”Att se sig själv till slut som från början andra” är inte bara en kvickhet, det är, kan man med stora glosor säga, verkligen grundvalen för en moral som kanske inte är helt möjlig att genomföra men kanske helt nödvändig att acceptera. I viss mån är Thoursies bok en serie variationer över denna tanke. Den återkommer i de utomordentligt uttrycksfulla dikter som bildar avsnittet ”Drömsemester”. Om bokens första parti behandlar människans allmänneliga situation speglad i praktiska folkhemmets ankdammsspegel — med karp och ruda på benäget djup — så handlar ”Drömsemester” om utflykter till det enskilda och speciella med stränder av ett gemensamt hav. Och även som resenär är poeten en lärare i mognad och begränsning, i självreduceringens konst: ”Den egenkäre väntar hans värde ska växa — med varje mil. Men milen är för många, han krymper, blir obetydlig och naturlig.” När poeten i det sista avsnittet ”Förorts- 772 vyer” återvänder till sin speciella värld, kan man tycka att han vänder till en värld som är för speciell för honom. Men han vill övertala oss — och lyckas, lyckas nästan — att även här se ”den strävan som är lika för oss alla”, Hans dikt ”Den nya människan” är kanske inte utan sidogadd, men när han där prisar den godmodige vars förnöjsamma bragd är att ansa sin herres vildvin, har man ändå en känsla av att han har gått i cirkel och fått fram ett alltför vackert mönster. Eller: efter sina många och allt djupare dykningar i social och psykologisk medvetenhet har han plötsligt nått ytan exakt på den stilla fläck där de omedvetna länge glättigt plaskat. Men kanske dikten bara är en liten elak karamell att avsluta hå-vorna med, avsedd som reagens på läsarens sensibilitet, samvete eller förljugenhet. Man vänder åter blad tillbaka, man gör det gärna i denna med utomordentlig säkerhet skrivna diktbok, där diktionen har en täthet, detaljerna en skärpa som man inte på länge sett ett motstycke till. Man vänder blad och stannar kanske inte minst länge inför dikter som inte bär den tyngsta bördan. Kanske inför den oerhört uttrycksfulla ”1 saluhallen” med sina ständiga ambivalenser: vi står öga mot öga med gråsejen, ett under av fulhet; så stegras visionen av fiskhallen till det medvetet orimliga: ”Ett växthus är världshallen, begären drivs i höjden.” Avskyn pendlar mot världssmärta för att snabbt pendla tillbaka: Vidrigt beter sig begäret att finnas till. Det söker inte plats som passar sig, det staplar sig upp på sin nästa, bjuder ut sina osköna behag, säljer sig åt den som betalar. Så följer ett graciöst motdrag — ”Hur kan då konvaljen behålla sin renhet?” — som inte får behålla sin oskyldigt graciösa prägel till slutet. Dess lilla klocka är ”lika tydlig för alla, sann och säljande”. Poeten faller inte för frestelsen att låta liljekonvaljen slippa undan. Sann och säljande ... Man vänder blad. Stannar inför bilden av prästen från Burgos, iakttagen under tågresa: Han svettas, och ej vigvatten att döma av lukten. Drar opp ur byxfickan en duva: solkig flaxar hon kring pannan. Torrsnyter sig och putsar glasögonen förstrött med de skälvande vingarna.