BOKRECENSIONER Denna Thoursies teknik att ibland översätta verklighetselement till symboler på ett så direkt, nästan trollerimässigt sätt är naturligtvis inte alldeles riskfri. Men oftast är som här intrycket av något påtagligt sett så intensivt förmedlat att man blir häpen, road eller skrämd, fångad eller befriad. Man kunde fortsätta. Man skulle vilja citera ”Den personliga döden”, ”Buddha” och ”Sund-bybergsprologen”. Man skulle önska att man hade förmått... Men nu ser jag i dagsljuset som slutligen börjar infinna sig poetens dubbelsidiga varning: Snäsor skyddar mot förruttnelse, men segerns sötma bränns som sackarin, och även självrannsakan brukar sluta med elak smak i munnen. En syrlig lag är tystnaden. ÅKE JANZON GRÅ GUDARS KVARNAR Gustav Hedenvind-Eriksson: Snöskottning i paradiset. Bonniers 1952. 15:50. Med ”Snöskottning i paradiset” har Gustav Hedenvind-Eriksson fullbordat sitt stora norr-landsepos. — ”Silverskogen sydväst om månen”, ”Guld och mjöl”, ”Snöskottning i paradiset” följer nu varandra liksom de tre tragedierna i den antika trilogin, och efter dem kommer ”Gästabudet” likt ett vilt och backa-naliskt satyrspel. Högt över all den burleska komiken, högt över alla de hundratals groteska småepisoderna reser sig de stora och klara linjerna av verkets tragiska mening. Gråtiden blir till trävarutid och guldtid. Men ur guldtiden växer det sedan en nödtid, som är värre än någon föregående, och av penningdyrkan, girighet och förakt för de mänskliga värdena maler ”grå gudars kvarnar” en ofärd, som synes vara utan slut. Fredens gärningar blir, när de övas av hjärnor, som i allting endast ser siffror, till någonting som härjar och bränner öde. ”Mycket vill ha mer. Hin vill ha fler” — i den nya tiden är allt affär, och affär det är att lura eller att luras. I ”Snöskottning i paradiset” myllrar de fram ännu en gång alla dessa 1870-talets människor, som för länge sedan sover i silverskogen sydväst om månen, men som Gustav Hedenvind-Eriksson har väckt upp till ett nytt liv på papperet. Det är flottare i slokhattar, det är huggare i björnskinnsmössor, det är GUSTAV HEDENVIND-ERIKSSON halvherrar i broderade västar, det är herrekarlar i jaktkostymer och det är kvinnfolk, både ärbara och mindre ärbara. Episoderna radas upp i halsbrytande uppsluppenhet och i dödsbringande allvar. Dykarbasen Lars Sjö letar en hel natt efter sjunkna stockar under Joel Hansas matsalsbord; den enögde Julius driver med makten av sin cyklopblick den ilskne predikanten Hoppstadig ur socknen; luffarhunden Nubben anklagas för att ha stulit lilla Hjärts fläsk men får ”Stabbiga Olle” till försvarsadvokat; stordrivaren Jakob Gröndal reformerar skogsdriften och ersätter den urgamla ”slekastöttingen” med den nya bogsläden; gästgivaren och trävarupatronen Joel Hansa går sin väg framåt på stigar, som blir alltmera dunkla, kvitterar ut lön åt för länge sedan döda timmerhuggare, räknar två dagsverken för tre eller fem, handlar med lufttimmer och vandrar i höstnätterna omkring och talar med den osynlige om den där mannen, som borta i silverskogen sydväst om månen sitter och vänder en blykula mellan fingrarna, och om en annan man, en nyss död, som ligger någonstans ute i Alvatten-skogen med en gevärskula i ryggen. — Och runtomkring människorna breder det norrländska landskapet ut sig med alltjämt glittrande älvar och sjöar men med alltmera gles- 773