BOKRECENSIONER nande skogar och med allt flera ödegårdar och ödetorp. Människorna är i ”Snöskottning i paradiset” i fara att förvandlas till siffror i räkenskapsböckernas kolumner. Att den engelska trävarumarknaden ska ha timmer, det är den enda meningen både med livet och med döden, som den gamle 01 Jansa kan tänka sig när han ligger på sitt yttersta. Lilldräng vid åtta år, hungra, frysa, vara allas kastkäpp från fem på morgonen till nio på kvällen. Flickan som bedrog honom, bonden som svältfödde honom, lössen som inte lät honom sova om nätterna — kan patriarkerna i paradisets gästsal säga honom vad meningen med alltsam-man är? Och döden, vad kan det vara? Att komma till himmelen och skotta snö från stjärnorna. ”För att få fram virke till verket och kunna fylla den engelska trävarumarknaden behövde man alltid snö på jorden.” Men vid 01 Jansas grav träder Jakob Gröndal fram och sjunger en sång, som han själv inte förstår, men som han lärt av sin mor och som hon lärt av sin mor, en urtidssång, ”Veni, Sancte Spiritus... Et tui amoris in eis ignem accende ...” Och genom hela Gustav Heden-vind-Erikssons stora, imponerande verk knytes i det ögonblicket en rad episoder tillsamman, som alla säger, att människorna trots allt aldrig kan bli till siffror. Den andens levande kärlekslåga, som Jakob Gröndal sjunger om finns hos Tobias Drivare, i hans milda, orubbliga, starka fridsamhet. Den finns hos Laura Drivare, när hon på flickors urgammalt dumma sätt vill ge sin älskade det som hon tror att hans mor har bedragit honom på. Utan att förstå att det hon vill ge i ömhet, det vill han ta emot i vällust. Den finns hos ynglingen Petrus, när han tänker på den ouppnåeliga Laura. Och den finns hos Jakob Gröndal, när han finner att Joel Hansa har lurat honom, men när han ändå överlämnar kon-trolltumningen åt Allmakten. ”Ni är alle rek-tige kärer. Och skulle våra vägar mötas igen, så kan vi si varann i syna utan te känne minste skam”, säger Jakob Gröndal till sina karlar innan han far sin väg. ”Te mej själv säger je: Allmakta får rätte dom hära räkenskaperna. Allmakta är visserligen långsam av sej. Men den är rättvis.” Målaren, fyllbulten och visdiktaren i Hundsviken ansåg att Jakob Gröndals överlåtande av rättskipningen åt Allmakten var den största andliga händelse som timat under det himla-strecket. Och det är tydligt, att Hedenvind-774 Eriksson själv sätter denna episod i centrum av sitt stora verk. Med ”Snöskottning i paradiset” höjer sig också detta verk upp från att vara ett norrländskt epos till att bli ett mänsklighetens epos. Landskapet är norrländskt, människorna är norrländska, det starka, enkla språket är späckat och sirat med citat från gåtosägaren Husaby och från biskopinnan i Härnösand. Men i det norrländska speglar sig mänsklighetens slingrande väg mellan siffrornas begriplighet till döds och den helige kärleksandens obegriplighet till liv, mellan den snåla, kortsynta beräkningen och det kärlekens blinda skänkande, som i längden är det enda som för något gott med sig. Elisabeth Tykesson MOA BERÄTTAR OM BETTY Moa Martinson: Du är den enda. Tiden 1952. 16:50. Moa Martinson tillhör ju knappast de stillsamma i landet. Hon behandlar inte sina problem med lupp och pincett; hon går i närkamp med dem, tar livtag, slår knockout. Hon är inte rädd för ensidigheter och generaliseringar — charmen med hennes person består ju till stor för att inte säga största del i hennes nära nog onaturligt naturliga förmåga att vara uppriktig. Och den charmen försvinner aldrig, inte ens och allra minst när hon — som någon magsur pedant möjligen skulle kunna få för sig — stundom uppträder med något av lyhördheten hos en megafon. Nej, charmen finns där alltid ty den har täckning •— när Moa Martinson talar om livet gör hon det med den obestridliga auktoriteten hos den som på bokstavligaste sätt fått uppleva hur brutalt detta liv kan intrigera. Den estradroll hon av svenska folket tilldelats skulle kanske trivialare begåvningar kreera med en sminkad blygsamhet vars rätta namn vore fåfänga. Men naturkrafter är varken blygsamma eller fåfänga; de bara är. Och följaktligen är Moa Martinson den som hon alltid varit: enkvinno-vulkan vars utbrott både kan värma och förbränna men alltid är lika praktfulla att beskåda. Trots hennes självklara scenvana kan man kanske ändå våga en förmodan att också Moa Martinson konfronterats med den publika ter-