BOKRECENSIONER ror som av idolen alltid fordrar en upprepning, av legenden alltid kräver ännu en odöd-lighetsförsäkran. I förordet till sin nya roman ”Du är den enda” förklarar hon sålunda med fascinerande öppenhjärtighet: ”Att denna bok blivit skriven beror till stor del på publiken.” Det vore ju en grov förolämpning om man toge henne på orden. Men när man slutat boken är man inte alldeles säker på att den alltigenom bär nödvändighetens prägel. ”Du är den enda” är en direkt men fristående fortsättning på romanen ”Den osynlige älskaren” som Moa Martinson utgav för nästan tio år sen och som hon i en undertitel karakteriserade som ”introduktion till en kärleksroman”. Naturligtvis var det inte fråga om någon kärleksroman i banal glamourstil; som var och en vet smakar oftast den kärlek Moa Martinson skriver om kärvt, strävt, ja bittert — men dess kärna är alltid oanfrätt. ”Den osynlige älskaren” handlade alltså om den sjuttonåriga Betty som närmast medelst våldtäkt tvingades in i äktenskap med en av dessa alkoholiserade gorillor till män som författarinnan alltid haft ett så gott öga till. Betty var en ny variant av den oheroiskt heroiska arbetarkvinna Moa Martinson gjort till centralgestalt i sin diktning; men bakom hennes dagsklara verklighetssinne dolde sig en mörkögd drömmerska som mindre hörde hemma i fattigtorpet än i folksagan. Man hade möjligen väntat sig att detta konflikttema skulle bli grundstommen i den nya romanen; så är dock ej fallet. Det framkommer visserligen att Betty, som nu hunnit bli tjugo år, fantiserar om en man som kysser henne på en grön äng och vidare att hon varje kväll som tribut åt naturmakterna serverar mjölk åt hermelinen under skänken. Men den klyvnad hon tidigare bar på försvinner nästan omärkligt: drömmen som kompensation åt verklighetsmisären får aldrig spela den roll i hennes liv som från början antyds. Därmed förlorar hon väl en del i psykologisk spänning och komplikation. Ändå gör Moa Martinson henne mycket och mångsidigt levande: ”ett klokt, brådmoget barn med för tunga bördor” som möjligen kan tvingas på knä men alltid reser sig på nytt och orkar vidare, som också när hon känner ”skuldkänsla och vanmakt inför livet likt en oåtkomlig sticka under fingret” till sist ändå alltid står på livets produktiva sida. Det är ett porträtt som ingen annan än Moa Martinson kunnat signera: målat som det är med ett slags uthärdandets paradoxala festivitas, med humorns friska glans mitt i allt det fattiggrå. Kring ”Du är den enda” står annars en stark och god doft av nykokt kaffe — en doft som till sist ändå kan bli lite för definitiv. Betty bjuder sig själv och sina huggarlag på kaffe åtskilliga gånger om dagen och varje gång finner sig författarinnan föranlåten att föreviga skeendet: ett skådespel som en oartig läsare i längden kanske finner en aning tålamodsprövande. Det händer över huvud inte mycket i yttre avseende i ”Du är den enda”; det är en ovanligt statisk roman, nästan renons på dramatiska poänger. I stället pratas det desto mer: munvigt och bredkäftat men icke utan inslag av tjatighet. Moa Martinson har ju alltid — och lyckligtvis — skrivit som det roat henne: hennes sagolika vitalitet, ohämmade berättarhumör och kolossala verklighets-aptit har kommit varje krav på koncentration och komposition att te sig som en småaktighet. Ändå kan man kanske denna gång tycka att hon varit alltför tolerant mot sin talförhet, att hon använt väl generösa nät vid sina ordfångster. Kanske kunde man också önskat att hennes psykologiska nyanseringsteknik visavi det manliga klientelet, ”de där opålitliga, grinande, supande, viktiga, larviga drullarna”, hade varit en smula mindre dogmatisk. Ändå kan ju ingen nu levande svensk författarinna med otvungnare behag än Moa Martinson ikläda sig den svåra rollen som matriarkatets propagandist. Måste man nödvändigtvis ha bevis räcker det att hänvisa till Bettys mor, den vasstungade och varmhjärtade, den slarvglada och kunskapsrika, hon som utan svårighet dukar om vardagens tristesser till en livets fest. Henne har man mött många gånger förr i Moa Martinsons diktning och man tröttnar aldrig på att möta henne på nytt. Hon är ett ideal som blivit verklighet och en sådan förvandling kan bara en diktare av stort format gestalta. Carl-Eric Nordberg DET MODERNA KLASS- SAMHÄLLET Folke Fridell: Något måste gro. LT 1952. 13:50. Det gamla klassamhället är avskaffat hos oss. I det allra närmaste. Det säger föredrags- 775