BOKRECENSIONER hällarna, det står i tidningen och så säger vi till utlandet. Påståendet har fått något officiellt över sig. Ser man till löne- och socialpolitiken kan man också ösa upp rikligt med belägg för det. Vem vill stå upp och förneka välfärdssamhället? Lönenivån har stigit i alla fack. Ojämnheter i stigningen utjämnas av socialpolitiken. Det är den moderna klass-utjämningspolitikens grundtanke. Man tar där det finns och lägger där det fattas. Samtidigt har produktiviteten ökat. På det sättet har man höjt standarden i hela samhället. Sättet att bo, äta, kläda sig, föra sig, roa sig och oroa sig har blivit alltmer likartat. Det finns alltså massor av saker som stöder detta allmänna betraktelsesätt. Men de allmänna betraktelsesätten har ju inte alltid varit de mest realistiska. Bara därför finns det skäl att se efter. Välfärdspolitiken och produktivi-tetshöj ningen har i stor utsträckning raserat underlaget för gamla sociala grupperingar. Men består de ändå? Som kvarlevor. Eller har välfärdspolitiken förstärkt vissa gränser eller rentav skapat nya grupperingar? Vi vet i själva verket inte mycket om det där. Men vem som helst kan ändå iaktta ett och annat. T. ex. i spåren på studiemöjligheternas demokratisering. De borgerliga partierna går fram med tjänstemannalistor i valen. Det gör inte socialdemokraterna, men man har sina särskilda tjänstemannaföreningar. Där finns en grupp att vädja till. Betänk även namnbytena en stund. Pappers-massearbetaren Karlsson kommer in vid socialinstitutet i Göteborg via Viskadalen eller Brunnsvik. Om några år sitter personalchefen Ramheden på sitt tjänsterum i någon mellansvensk industri. Supportsvarvaren Svensson far till Missionsskolan på Lidingö. Om så där 4—5 år verkar pastor Björkelid i församlingen i Moheda eller Kramfors. Filaren Eriksson läser på korrespondens. I sinom tid avsätter det ingenjör Videnbrant med knäppur och protokoll. Man häktar av en gammal tillvarelseform och inträder i en ny. Namnbytet markerar ett socialt avancemang. Man får ett nytt jobb. Men också ett nytt umgänge. Industrisamhällena anbefalles som givande studiefält. Om klassamhället vore avskaffat, skulle sådana här saker inte vara så lätt iakttagbara. Tycker man. Eller är det så att vi har ett samhälle utan gränser och motsättningar, men inte förmår se det eller dra konsekvenserna? Att vi släpar efter i synsätten? Det sista kommer väl närmast meningen i Folke Fridells nya roman. Den handlar om Röde Jäger, som var ungsocialist och värn-pliktsvägrare i ungdomen. Han fick krypa in på tre månader. Det blev inte mera sedan. Han gjorde värnplikten vid ett artilleriregemente. Bland annat berodde det nog på att han börjat titta på sina egna motiv. De var blandade. Hela historien slutar i alla fall med att han blir täcksprättare. Han förlorar sitt rätta arbete och blir hänvisad till fabrikens mest smutsiga, illaluktande och föraktade: att sprätta sönder gamla täcken. Vid sprättar-bordet står han i trettio år och hatar. Han har sin radikalism, sin sanning och sitt hat. Det är inte svårt att känna igen honom, varken i verkligheten eller i Fridells böcker. Han är en ny typ på Rivar-Bohms linje. Den föraktade och illaluktande som sitter inne med sanningen. Men den här gången kommer Fridell vidare. Jäger orkar inte med sitt hat. Det går inte längre när han fått fostersonen fram till studenten och han själv befordras till portvakt vid det nya taggtrådsstängslet kring fabriken. En gammal längtan att tillhöra de andras gemenskap strömmar fram. Han blir aktiv i det fackliga igen och får socialdemokratiskt fullmäktigeuppdrag. ”Edvin Jäger, vaktmästare”, står det på valsedeln. Han lever i ett förändrat och bättre samhälle, han accepterar det och tar ställning för det. Generöst befriar han fostersonen-studenten från ett frampressat löfte om hat och värnpliktsvägran. Men det går inte så smort som Jäger önskar. Det hakar upp sig med studenten. Lasse blir tjänsteman på fabrikskontoret, men får anpassningssvårigheter. Han tycker inte om miljön och miljön har lite svårt med honom också. När man bildar tjänstemannaförening, vägrar Lasse att bli med. Han tänker gå in i Textils avdelning. Det går naturligtvis inte. Jäger talar om för honom att fackföreningen aldrig tar emot honom. Han tillhör en annan kategori, som får tillvarata sina intressen på annat sätt. Intressena är gemensamma, tycker Lasse. Det är syndikalism, naturligtvis. Men det är nog lite mer också. Gränserna är inte befogade längre. De är skuggor liksom flaggstångens skugga mellan fabriken och kontoret nere på fabrikspla-nen. Man borde kunna se det. Sedan blir han värnpliktsvägrare också. Om alltsammans tänker han så här: 776