BOKRECENSIONER Det fick inte ske det som höll på att ske. På något jävla sätt måste Lasse förhindra det. Nånting som höll på att smutsas ner måste hållas rent. Faderns trots fick inte bytas i förnöjsamhet. Allt kunde inte få bli förgäves: alla dessa satans minnesår i trots vid täcksprättarburdet måste yngla av sej. Och då fanns det bara Lasse. Något måste gro och myllan fanns hos Lasse; löftet, minnesbilderna och viljan. Man måste vidare. Det ska inte vara hat till gamla förhållanden. Inte hat till det nya heller. Men hat till gränserna som vidmakt-hålles eller byggs upp i det nya, därför att man tänker eller känner på ett gammalt sätt. Det är detta Fridell vill ha sagt. Och Lasse säger det i protest i dialoger med fosterfadern och med Greta, som går på folkhögskola och ska bli socialkurator. Det blir ett stycke Mäster Olof med ombytta roller: den gamle Gert går till vardagsuppgifterna medan Olof fortsätter rakt fram. Att tankarna går åt det hållet torde inte vara en tillfällighet. I uppgörelserna med Greta och Jäger finns puls och stilistiskt fjäderstål. Lasse är spänd och knuten i sin idealism. Men då han stiger på tåget med fjärdingsmannaeskort är det inte alldeles likadant. Kamrer Olsson, den avskydde, kommer och tar honom i hand. Gränserna finns ju inte, tänker Lasse. Och just då är det inte hat. Naturligtvis låter Fridell händelser och människor kröka sig efter det han vill ha sagt. Den psykologiskt allmänbildade ska väl falla i funderingar över fosterfaders- och fos-termodersbindning. Men Fridell är som han är. Och han är ganska ensam. Det man kan förebrå honom kan man emellertid också förebrå t.ex. Voltaire. Sedan är det en annan sak att Fridell i den här boken skriver mera facetterat och nyanserat om människor. Han är mindre moralist. Vardagsbehoven av att leva med en smula trygghet och glädje i det närvarande får komma till sin rätt. En lite bister humor finns där också. I den lever en ömsinthet som försmår att etikettera sig. Man har ett bestämt intryck av att Fridell tagit ett steg framåt i sin konstnärliga utveckling. Inte genom en fulländad komposition men genom en begynnande förlösning av sin människo-upplevelse. Birger Norman LYRISKA NOVELLER Vilgot Sjöman: 1 hennes rum. Norstedts 1952. 11:—. Vilgot Sjömans roman ”Lektorn” var ett människointresserat verk av en mycket ung 4 BLM 1952 X man som hade förlyft sig på att djuploda medelålders och gamla människors själsliv — det som verkligen levde i det ambitiösa blocket var en pubertetsstudie. Man kände sig böjd att anta att Sjömans väg snarare skulle bli teoretikerns än diktarens. Men han har visat sig kunna gå båda vägarna och hålla dem isär. Med tankens ficklampa har han lyst sig fram till en form som bättre svarar mot de personliga syftena. ”1 hennes rum”, fyra versnoveller (och författarens tredje opus), är ett genombrott, icke bländande, men övertygande och fint. Lyrisk novellkonst är i modern svensk litteratur någonting nytt, liksom versdramat i modern engelsk. Språket i Sjömans noveller är till sin grundkaraktär utan tvivel prosa; man har därför frågat vad det tjänar till att ställa upp berättelserna som vers. Men det är alldeles uppenbart att en sådan stilisering omvandlar det hela: man läser annorlunda, tonen lyfts. Denna gång har Sjöman klokt begränsat sig till unga människors känsloliv. Liksom Arvid Brenner, Per E. Rundquist och några till skriver han om det levande nuet, skriver om Gun, om Rut, om Birger och Kjell, om deras vardag och personliga problem — med en trång stadslägenhet, en ensam lya eller trädgårdsvilla som tillflykt efter ett pressande jobb. Omkring dem lever Stockholm och mälarnaturen, men icke Bellmans rika med ”änglar, delfiner, sirener och Pafos höga makt”, utan en natur behärskad av tekniken. Neonskyltar hänger som ”indianfjädrar över fasaderna”, det dryper av ”blod och skogsgrönt” i vattenpölarna utefter gatans asfalt. Dryaderna tycks dock inte helt bortjagade ur landskapet, ty: Nere vid Riksbron badar träden armarna i det strömmande vattnet, vajar av och an med sin flickspäda grönska, försöker att hejda en virvel. Dessa ungdomar, som alla skildras infogade i spända konflikter, lever utan stödet av ärvda normer — där normer finns känns de mer som tryck än som stöd — och trevar sig nästan växtlikt fram mot ljuset eller mullen. Novellernas kärnproblem är etiskt, en fråga om skuld och förlåtelse: i vad som sker är det något som är mitt eget fel och något som är motpartens och någonting finns dessutom som ingen rår för — ett okänt sammanhang av tusen osynliga trådar. Att nå fram till överblick och jämvikt härvidlag innebär mognad, medvetenhet, kraft att förlåta. I den första berättelsen, ”Möte med Rut”, 777