BOKRECENSIONER är synvinkeln en mans, men den som speglas i hans medvetande är en kvinna — Rut, det vilda ogräset bland de ”blekt vajande” vanliga, vars farliga inlåsthet, på grund av ett lyte, hade behövt en starkare kärlekskraft för att frälsas. Det är nog bokens tydligaste porträtt, en mycket sann, säker kvinnostudie, vilken följdriktigt måste mynna ut i orden: ”Rut. Jag har ingenting vetat om dig.” I titelnovellen är det fråga om tvåhet — en stark kvinna, medveten om sin egen styrka, har djupt sårats i sin stolthet genom den vekare mannens flykt från henne. Men hon får uppleva hur stoltheten bryts av det undermedvetnas dunkla strömdrag, så att man och kvinna kan mötas på nytt. De två återstående novellerna återger tillspetsade triangelkonflikter, där två kvinnor kämpar om en man. I ”Trio” segrar den unga Elisabet enligt den växtlag som säger att det hela, det öppna är härdigare än det kluvna. I ”Tredje parten” däremot är konflikten — under de givna förutsättningarna — olöslig, och konstnärlig befrielse nås blott genom att det olösliga bringas till medvetet uttryck. Tredje parten offras och man hör den förlo-randes stämma: Då är det ljust ute. Då är det morgon. Till dess kan vi ändå ligga bredvid varann. Det är inte rätt, inte rätt; men det som är rätt sker nog ändå. Det som är rätt tar alltid hem sitt. Den tredje blir alltid över. Efteråt, när livet är över, kommer jag kanske att säga: Det var bäst det som skedde. Alla säger det då, alla: Det var bäst, det var bäst... Känslornas spel och skiftningar är det område där Vilgot Sjöman har sin styrka. Hur mycket händer det inte på känsloplanet i ”Möte med Rut” på kort utrymme (se exempelvis sidorna 12—13), och hur snabbt naturligt växlar inte stämningarna i ”Trio” hos Elisabet mellan hybris, ångest och ödmjuk bön till makterna att inte ”den stolta triumfen” skall sova vid hennes sida. Registret är både rikt och varierat. Humor eller mer påfallande originalitet rymmer det inte, men jag vill inte heller påstå att man saknar dessa egenskaper; till dem finns ingen ”anledning”, för att låna Vilhelm Ekelunds term. Margit Abenius OSKULDENS CEREMONI Bengt Anderberg: Den känslofulle vargen. Bonniers 1952. 6: 75. Bo Carpelan: Minus sju. Bonniers 1952. 5:75. Per Erik Wahlund: Luftspegling. LT:s förlag 1952. 6:75. För en del år sedan satte läkarna en viss tilltro till metoden att bota schizofreni genom att infektera patienten med malaria vars höga feber ibland hade gynnsam verkan på det psykiska sjukdomstillståndet. Inför den epidemiskt häftiga spridningen av den lyriska nynaivismen — Setterlind, Aspenström, Grandien, Ingemar Gustafson t. ex. — kan man undra om inte denna fungerar som en sorts malaria i vårt kulturläge som på många sätt låter sig tolkas som schizofrent. I en situation då, som det heter hos Yeats, ”things fall apart; the centre cannot hold”, då tvingas vi tillgripa konstlat sammanhållande medel för att inte gå förlorade, och poeterna blir naivister eller ima- gister då de inte längre kan urskilja någon sammanhållande struktur i verkligheten. Men den febrila malarian botar inte vår schizofreni, feberns rodnad har bara en estetisk likhet med hälsans. ”Everywhere / the ceremony of inno-cence is drowned”, och den som nu utför den fromma naivitetens ceremoni kan bara göra det som lek, som naivism. Den imagistiska och naivistiska dikten vill ju ofta ha en komisk verkan, men det skratt den onekligen avlockar en känns omotiverat, glädjelöst, mekaniskt som när man blir kittlad och skrattar utan att det finns någon anledning att vara glad. Naivismens — den nya naivismens — glädje är inte, för att travestera Nietzsche, en glädje med öppna ögon. Den tror sig kunna återuppväcka det förlorade genom att blunda för det närvarande. Någon riktigt betydande poesi torde inte presteras med denna metod. När Bengt Anderbergs första diktsamling, ”Fåglar”, kom 1946, var det en kritiker som skrev: ”den kommer att bereda sin författare 778