BOKRECENSIONER större glädje om fem år än i dag, ty den kommer att växa i deras minne som läst den.’’ Kritikern hade nog rätt: både som minne och vid omläsning visar sig ”Fåglar” ha växt, kanske inte så kraftigt att den fyller ut den bredaxlade uppskattning som en halvkonservativ publiksmak sydde ihop åt den, men ändå så pass att den måste användas som riktpunkt för en bedömning av Anderbergs senare lyrik. Den hade en enkel, ren och mjuk ton, den var vek utan att vara svag, den hade en vackert naiv fromhet och en inte alltför s j älvbespeglande sorgsenhet. I ”Kristofer” som kom året därpå och som var en avsevärt sämre bok, hade allting svällt ut: rader, strofer, verklighetsmaterial, bilder, patos, allt var omfångsrikare men också slappare, odisciplinerat. Poeten hade nu tagit in ett verklighetsmaterial som var mera frodigt, bullersamt, åskådligt, komiskt, barockt, hädiskt, men såsom en andra extrem utvecklades också en patetik som kunde bli en smula svulstig. På detta sätt jäste allting ut över alla kanter och poeten blev tvungen att springa omkring och klippa av degen på sätt som saknade inre motivering. Diktionen var stor och slapp som efter en jättelik födsel. I den nya diktsamlingen har musklerna återhämtat sig. Poeten har övat sig i konsten att sluta stycken. Men det tycks som om han skulle ha nödgats betala ett alltför högt pris för den konsten. Han har tagit upp motiv som till sitt verklighetsinnehåll något liknar dem i ”Kristofer”, men här är den burleska och prosaiska åskådligheten insatt i ett naivis-tiskt mönster som tjänstgör som hyfsande kakform. Men för en naivism av detta slag består ju inga andra relationer mellan poeten och verkligheten än estetiska, poeten gör inte poesi av en direkt och differentierad verklig-hetsupplevelse, utan han upplever tillvaron ”poetiskt”, som en dekoration, och så gör han poesi på denna poesi. En sådan meta-poesi som inriktar sig på sina egna arbetsmedel blir ju ofta mycket lustig med sin förmenta ovetenhet om att verkligheten nödvändigtvis erbjuder andra aspekter än den estetiska. Men denna poesi blir också abstrakt, livlös och lite omänsklig, den griper aldrig tag i en. När det i en av dikterna heter: ”Ack, när allting var hembakt, andra tider var det då”, så ingår det i en endast halvhjärtat ironisk förälskelse i tider och miljöer som emedan de är exotiska låter sig uppfattas enbart dekorativt. Denna exotism visar att det ändå är svårt att uppfatta den verklighet vi lever i, på ett naivistiskt sätt. Det skulle så uppenbart undantränga en mänsklig aspekt att både poet och läsare skulle känna obehag. Trots att Anderberg hämtar material från mindre utnyttjade domäner kan inte detta uppväga bristen på den farlighetens djupdimension som utgör en komplicering hos en del andra naivister. Ibland är dikterna inte mycket djupare eller mer komplicerade än barnramsor som leker lite med uppräkningar, turneringar och en lite avväpnande sluteffekt. Ä andra sidan skymtar där om också bara fragmentariskt en fördjupad känsla och känslighet, en allvarligare brustenhet, en mera insiktsfull förtvivlan. Kanske är dessa glimtar en garanti för att Anderbergs poesi inte är alldeles ostörd i sin abstraherande bild av tillvaron som en smakfullt dråplig dekoration. Det finns åtskilliga enskildheter av poetisk fyndighet i denna bok men med de enorma krav på raffinemang som den naivistiska metoden ställer på sin utövare och som snabbt drivits i höjden det senaste året, väcker dessa större eller mindre detalj prestationer inget häftigare estetiskt intresse. Den unge finländaren Bo Carpelan har i tre diktsamlingar producerat en elegisk svit som om också i sjunkande grad haft likheter med Anderbergs debutbok. Likt Anderberg — och med blicken fäst på stjärnorna utan att somna in — har han strövat omkring i den till näktergalssnår förvandlade skogen av symboler. Syrebristen har stundom kunnat kännas lite besvärande men den har å andra sidan varit den nödvändiga följden av en ovillighet eller förmåga att skapa kontur åt dikterna ens med den lösa blyerts som debutanten Anderberg använde. I sin nya bok, som uteslutande består av prosadikter, har han av denna ängslande öppenhet räddats från att helt gå upp i den naivistiska upplevelse som markant skiljer ”Minus sju” från hans tidigare böcker. Prosadikterna är nog i allmänhet bättre ju mindre naivistiska de är till sin attityd och sluteffekt men man kan knappast förneka att naivismen på samma gång frigjort och konkretiserat Carpelans fantasi. Kanske skulle denna svit — från barn till biskop — varit lämpligare som ett större prosaverk. Nu har den prosans material och attityd men lyrikens struktur, och snarare friköper sig från båda uttrycksformernas svårigheter än arbetar med kombinationen av dem. Men visst är det vackra 779