BOKRECENSIONER dikter — en Michaux förvandlad till nordiskt slokande blåklocka. Uppenbarligen är Carpe-lan på väg någonstans eller i varje fall från någonstans och kanske är redan vägen mödan värd. Men det kanske blir nödvändigt att hitta ett nytt sätt att inte skriva för vackert. Per Erik Wahlund har ett skickligare men grövre handlag med musan. Han är nästan skrivkunnigare än vad som vore nödvändigt och med en riktig insikt i detta förhållande har han i ”Luftspegling” emaljerat en radima-gistiska reflexioner. För att vinna ytterligare styrsel har han strängt hållit sig till ett japanskt versmått. Kanske bör dikterna betraktas som bagateller men som sådana har de en visserligen lite mekanisk men mycket skicklig precision som inte alltför ofta blir preciös. På flera sätt tycks nog de olika sorters begränsningar som Wahlund ålagt sig i denna bok ha frigjort både en kärvare känsla och en mera spänningsfylld diktion. Och det är snarare de strävt patetiska utbrotten och utbrytningarna än de koloristiska naivismerna som gör denna bok till en inte bara skicklig utan också ganska uttrycksfull bagatell. Dikter som den följande ger kanske ett löfte om en mera spännande orientering för Per Erik WTahlunds lyriska skrivkunnighet: Matutin Föryngra, gryning, dessa uttjänta ögon! Tag dem. Blända dem. Slipa dem strävt till prismor som bryter en sommars glans! Kanske är denna sträva väg den enda som leder åter till oskuldens ceremoni. Sven Lindner ...TYDEN MIG, TYDEN, VAD KÄRLEK ÄR Ingrid Arvidsson: Solfeber. Bonniers 1952. 8:75. Bo Widerberg: Kyssas. Bonniers 1952. 10:—. Variation I. ”Solfeber” heter Ingrid Arvidssons lilla novellroman, och Hamletcitatet, som inleder den, talar om hur titeln skall tolkas. Eller snarare hur den skall dubbeltolkas. ”Hamlet: — har ni en dotter? Polo-nius: Ja, ers höghet. Hamlet: Låt henne icke gå i solen.” Fortsättningen på samtalet ger den ena tolkningen — ”men som er dotter kan bli välsignad — min vän, se opp!” — den andra ges av Ofelias sjuka öde. — Smaragden, det är melankolikerns ädelsten, och i ”Solfeber” är det den gröna färgen, det djupgröna havet och de svala ljusgröna träden, som ger litet hälsa och livsglädje åt flickan Bodil. Liksom febern ger henne ett bo att krypa in i. Liksom sömntabletterna ger henne det sugande urmörkret tillbaka. Och liksom erotiken ger henne en stunds glömska av att gryningen alltid och gång på gång skall komma med sin kalla, vita sanning och med alla de krav och fordringar, som är för stora för hennes sjuka kraft. Det fladdrar av skuggor och ljusdagrar i Ingrid Arvidssons bok, det glimmar av svaga reflexer, det ekar av ljud, som själva inte tränger fram till läsarens öra. Känslostämningarna svänger, de grumlas och de stiger fram i ögonblicklig klarhet. Men bakom allt det halvförnumna och bakom ett språk, som avslöjar och som döljer liksom glidande vatten, finns det en fast och fin tankestruktur. Den svala men envist inträngande människokännedom, som Ingrid Arvidsson tidigare så ofta har dokumenterat, dokumenterar hon också här i bilderna av alla de människor, vilkas öden bindes samman till en knut den ängsliga dagen, då den tioåriga Inger har gått bort sig i skogen. Och det som händer i boken, det är något som har hänt människor i alla tider och i alla länder, detta att de går några steg på den väg, som leder från ungdom till mognad, från erotik till kärlek. — Bodil är inte bara sjuk utan hon är också ung, och det trekantsproblem, som finns mellan Bodil, Dora och Kurt under sommaren vid havet, det är framför allt ett växandets problem. Erotiken, det är Per i dag och Pål i morgon, och det är att själv vara än en än en annan, att bära olika masker. Kärleken, det är att ha funnit sitt eget ansikte och ett enda hjärta, det är att vara bunden, därför att det som man är bunden vid är ett med ens eget innersta väsen. Kärleken, det är den styrka, som på en gång är oskuld och fullkomlighet. — När Dora kommer ut ur sommaren, då är hon vuxen och då har hon funnit kärleken inom sig själv. När sommaren är slut för Bodil, då har hon förstått, att ingen människa kan finna något riktigt liv om hon inte finner något som är så starkt att det kan binda henne, att ingen människa kan 780