BOKRECENSIONER över all måtta utsökta likörerna som dricks med de utsökta handrörelserna etc., som om han vore en värdig gesäll till hantverkarna, när de i Midsommarnattsdrömmen på en gång klumpigt och graciöst söker härma de vuxnas, dvs. fursteparets av Aten ceremonier. Men hans människoporträtt blir urblekta, kanske älskade fotografier. Lägg härtill att det dröm-artade Vaxholm (av år 1944!), som han skildrar, aldrig någonsin torde ha existerat i denna mystiska dager ens för den Strindberg som annorstädes i skärgården, under sin symbolistiska period, skapade Fagersviks- och Skamsunds-mystiken. Man tänker också på Herman Bang och Hamsun och andra som omgett den nordiska midsommarnatten med sådana dimmor. Per Wästbergs bok är dock inte enbart Lesefrüchte. Den är i all sin poetiska orimlighet vittnesbördet — och antagligen ett troget sådant — om ung fördrömdhet och ung verklighetsflykt. Om man bortser från en del långtråkiga uppräkningar, interiörbeskrivningar m. m. har boken en stark tjusning som en lek med valörer och en brådmogen inlevelse i övermogen, redan plockad verklighet. Det är nästan så att man frågar sig; har detta alter ego, denna Peter Pan eller Ariel verkligen funnits till? Naiviteten och valhäntheten men också brådmogenheten och förnumstigheten i denna bok är ett slags garanti. Man har kallat Per Wästberg för en ”mogen” författare, kan man säga så om ett underbarn? Låt honom ömsa skinn först. Allt man kan säga är att han är inne på den fabuleringslinje som varit många •av våra författares språngbräde. Det återstår att se om han har verklighetsupplevelser nog inom sig att sätta kött på sina drömmars ben. Eller drömma vidare. Gunnar Ekelöf DEN OLIKFORMIGE Alberto Moravia: Anpasslingen. Översättning av Jesper Bjurström. Bonniers 1952. 16:50. ”11 Conformista” har fått en svensk titel som inte ger alldeles riktiga associationer. Mar-cello Clerici är inte en anpassling i ordets vanliga mening, inte en man som tar rättning för att vinna karriäristiska fördelar eller ens för att skydda sig mot en politisk fara. Han är var ken en cyniker, en streber eller en stollig fanatiker; han är en högintelligent person som inte har några illusioner om de härskande fascis-terna, ”alla de lymlar, inkompetenta och imbecilla som sitter i Rom”, men som inte heller försöker bli någonting märkligt vare sig som motståndsmän eller som medlöpare. Han är bara en man som vill vara alldeles vanlig, konform med den normalmänskliga omgivningen. Det enda han begär är ”en förbindelselänk, en brygga, ett tecken på samhörighet och gemenskap”. För en italienare som är ung på trettitalet kan fascismen vara ett sådant tecken, inte det enda, ensamt tillräckliga, men det viktigaste. I varje fall blir ett Judas-uppdrag, som regimen anförtror Marcello, krönet på ”hans medvetna strävan under alla dessa år att slippa ut ur abnormiteten och bli likadan som alla andra”, ”det blodiga pris som han fick betala” för att nå likformighet. Är Marcello abnorm? Är han ett patologiskt specialfall — eller är han representativ, t. ex. för de svårigheter som ”de likgiltiga” i Mora-vias bittra debutbok kunde tänkas ha mött när det småningom gällde att växa in i verkligheten? Frågan är naturligtvis viktig för analysen och bedömningen av ”Anpasslingen”: den gäller författarens grundläggande intention. Men det visar sig att Moravia är egendomligt tveksam på denna punkt, eller snarare tvehågsen. Han vet uppenbarligen inte riktigt hur han vill ha det. Det förefaller som om han skulle ha börjat med att studera ett specialfall men sedan växlat över till att skriva en s. k. generationsroman. Försöken att dölja denna kluvenhet har framtvingat en mängd godtyckligheter i psykologi och komposition, och slutligen har de lockat Moravia till ett kallblodigt spel på läsarnas nerver, en anhopning av sensationer och knalleffekter som vill ersätta inre klarhet med yttre spänning. ”Anpasslingen” är ett misslyckande. Att den är en stor författares misslyckande är å andra sidan fullt klart. Den är svag som helhet, men den är rätt märklig om man bedömer den bit för bit, scen för scen och observation för observation. På sätt och vis är det synd att försöka lägga puzzle under sådana omständigheter. Det måste man nog göra i alla fall, om inte annat så för att begripa det otillfredsställande helhetsintrycket. Marcello är, att börja med, utan minsta tvivel abnorm. Han är hereditärt abnorm: hans far är sinnessjuk, och det antyds gång på gång att det existerar ett samband mellan hans tillstånd och den jagfixe 782