BOKRECENSIONER ring, den malande och känslokalla självupp-tagenhet hos sonen som bestämmer dennes orientering. Men Marcello är också oavsett sina anlag starkt neurotisk. Som barn tror han sig ha dödat en homosexuell man som ville förföra honom, och han blir aldrig fri från chocken; han är märkt för livet, alla hans försök att vinna inträde i den ”normala” världen kan ses som felhandlingar ut ifrån en och samma totalreaktion. Han är ett fall för psykiatrin. Men — och det är det som inte stämmer — samtidigt behandlas han som ett fall för Mo-ravias moralism. Adriana, romarinnan i 1947 års bok, uttryckte saken så här: ”alla människor är undantag, är ömkansvärda, om inte annat så för att de lever”. Från denna synpunkt är Marcello inte speciell, hans jagiskhet är lika mycket en karaktärsdefekt som en sjukdom. Man märker att Moravia är starkt engagerad när motivet börjar kränga åt det hållet. Han promenerar personligen in i Marcellos självanalys, som stundtals liknar en ”utomstående” konstnärs uppgörelse med sig själv. ”Normallivet hette normalliv för honom”, definierar Marcello ungefär som om han hette Tonio, ”just därför att han var utestängd från det och förnam det som ett sådant i motsats till sin egen abnormitet.” Skulle hans dilemma trots allt vara den intellektuelle observatörens, inte den latent sinnessjukes? Det verkar så, till slut. I bokens näst sista kapitel — när fascismen och hans egen existens har krossats — möter Marcello (genom ett grovt berättar-tekniskt knep) den man som han trodde sig ha dödat som trettonåring och gör honom ansvarig för det som sedan har hänt. Den gamle pederasten svarar att också han har varit oskyldig en gång: ”Och alla förlorar vi vår oskuld, på det ena eller andra sättet... så ser det normala livet ut.” Moravia tycks ha beslutat sig för att dela Adrianas syn på undantaget, ty det som följer är inte ett själsligt sammanbrott utan en moralisk uppgörelse — som avbryts och blir verkningslös uteslutande genom att ett flygplan (bokens sista knalleffekt) griper in och dödar Marcello och hans familj. Detta slut gör ont värre, eftersom det är ännu svårare att översätta psykologi till moral än att göra tvärtom. En allvarligt menad ambi-guitet kan inte gärna förutsättas; om Moravia tänkt sig någonting sådant, skulle han åtminstone ha försökt ersätta vacklan mellan de olika möjligheterna med en verklig dubbelexponering. Marcello dominerar boken. I hans inre monologer blixtrar och lyser det ibland av Mora-vias grymma och djupa människokunskap, och i de scener där han förevisas möter oftast en briljant atmosfärkonst. Sådant räddar inte romanen, men det är som sagt prov på ett omisskännligt litterärt mästerskap. Detsamma gäller flera av bifigurerna: Marcellos difficila föräldrar, detektiven Orlando, tribaden Lina och — framför allt —• Giulia, den ”djuriska” hustrun med sin vitala, allt övervinnande banalitet. Enbart det sista porträttet — ett av Moravias allra finaste — gör att man inte ville ha ”An-passlingen” oläst, trots dess brutala försök att dölja en ödesdiger splittring på det avgörande planet. Bengt Holmqvist NY CONRAD Richard Hughes: Cyklonen. Översättning av Nils Fredricson. Allhem 1952. 11:—. Richard Hughes’ sjöroman ”Cyklonen” utkom på engelska 1938 och kan på många sätt betraktas som en pendang till Conrads ”Typhoon” som kom 1903. Men Hughes’ stormridna lastångare är ultramodern medan Conrads skildring torde gå tillbaka på erfarenheter en bra bit ner i 1800-talet, från ångfartygens relativa ungdom. Conrads Nan-Shan hade ännu rigg och handmanövrerad ratt och skulle kanske klarat sig bättre vid maskinhaveri, en situation i vilken det moderna, helt mekaniserade fartyget trots sin storlek är hjälplöst, då ingenting kan hjälpas eller ens rubbas för hand. Den yttersta resursen för kaptenen på Hughes’ Archimedes blir alltså att leta i sitt minne och bli barn på nytt, om man så får säga. När cyklonen efter fyra skräckdygn släppt fartyget sedan den tagit skorstenen med sig, och när oljeeldningen inte går att få i gång därför att drag, fläktar, oljepumpar etc. är ur funktion låter han hugga sönder mahognyinredning och vad som annars finns av trä för att elda donkeypannan med ved och åtminstone få en smula ånga till länspum-parna medan han väntar på bogsering. Skillnaden mellan de två situationerna är stor och Hughes åskådliggör den mästerligt, bl. a. får man en instruktiv föreläsning i cyklonteori och en förklaring till att äventyret inte kunde undvikas: väderlekstjänsten hade rapporterat och lokaliserat en cyklon, men det 783