BOKRECENSIONER var en tvillingcyklon. Och ändå är likheten mellan de båda böckerna större. Samma kraft i stormskildringen, samma intrikata och ändå primitiva konflikter mellan ensamma män som slåss för livet eller ger upp, som ger eller tar order. Samma psykologiska metod som gärna arbetar med att än den enes än den andres tankar går tillbaka till barndomen och sedan passerar revy med livet. T. o. m. samma kineser, fast nu som billigt köpt besättning, och samma förakt för kineser, från befälets sida nämligen, inte från författarens, ty den återblick på det förflutna som han låter en kinesisk eldare uppleva är både som mänsklig och historisk inlevelse i en främmande värld det kanske märkligaste i boken. Den visar bl. a. att han redan långt före detta världskrig och före japanernas anfallskrig mot Kina — bokens handling är förlagd till år 1924 — satt sig in i och förstått Rörelsens och Mao Tse Tungs betydelse och karaktär. Om Chiang Kai-shek säger han sålunda att det inte finns värre fascistdiktatorer än f. d. socialister och påpekar att världen glömt att han var den andre efter Mussolini, först senare följd av två till. Hughes’ bok är alltså inte någon replik av Conrads utan en värdig pendang och i fråga om manskapspsykologi står den nog t. o. m. på ett högre plan, om det nu beror på att tiderna blivit mer komplicerade och människorna mindre robusta. Om många av de människor som Conrad skildrar kan man ju säga att såna djur finns inte — längre. Gunnar Ekelöf KLOKT OCH KULTIVERAT Mia Leche Löfgren: Ideal och människor. Hökerbergs 1952. 19: 50. Mia Leche Löfgren har tidigare skrivit tre värdefulla memoarböcker, som alla hade en manlig centralfigur, respektive fadern, Wilhelm Leche, maken, Eliel Löfgren, och vännen, Torgny Segerstedt. Nu har hon vågat sig på att ge ut en memoarvolym, där hon själv är huvudfiguren, och varför skulle hon inte det? Hon är fin och klok och kunnig och varmhjärtad, och hon har varit med på ett hörn litet varstans där det har arbetats för liberala idéer och human kultur här i landet. Hennes prosa är väl inte så personligt profilerad, men den flyter lätt, snabbt och behagfullt konver serande, och läsaren får intrycket av en moitié som är lady ut i fingerspetsarna och som aldrig skulle falla på den idén att begå en indiskretion eller en ofinkänslighet. Det är naturligtvis en begränsning, om man så vill, men det inger också en känsla av trygghet och av god smak, värden som vi numera inte är bortskämda med. Onekligen står det en lätt doft av mondänitet, ärligt erkänd, kring Mia Leches stridbara idealism, och någon gång skulle man kanske önska att hon från sina kulturaristokratiska höjder visade lite mer öppen förståelse för att människornas stora flertal är så upptagna av trivialiteter, av själva existenskampen, att de inte har tid eller råd att bekosta sig någon idealitet, men sedan dessa små invändningar har gjorts följer man med så gott som oblandad glädje denna charmerande ciceron i svensk kvinnohistoria och opinions-historia, och varför ska man för övrigt klä sig i säck och aska när man ger sig ut att slåss för sanning och rätt? Jag måste erkänna, att kapitlet om Freds-saken i mitt tycke är det minst intresseväckande. Med en juste-milieu-ståndpunkt i fredssaken förhåller det sig ungefär som med mått-lighetssuperiet — det är den enda vettiga ståndpunkten, men den är ointressant som en truism, medan både absolutism och alkoholism på ett helt annat sätt vädjar till fantasi och motsägelselusta. Mia Leche tycks också hänga fast vid myten om Wilson som en renhjärtad idealist vilken råkade falla i rövarhänder, och hon märker tydligen inte den fräna ironien i det uttalande om honom av Clemenceau, som hon själv citerar. Wilson var ju i själva verket lika inbilsk och uppblåst av sin egen betydelse som han var okunnig om europeiska förhållanden, och ska man vara fullt ärlig så var Clemenceau den ende som klart bedömde den tyska problematiken, såsom framtiden skulle utvisa. Av stort intresse men också beklämmande är däremot inblickarna i hur den liberala kvinnorörelsen efterhand fick en femtekolonn av sov jetsympatisörer, och kampen mot antisemitismen, där författarinnan har gjort så stora insatser, blir här mångsidigt belyst. Mia Leche har egen erfarenhet av den anonyma smutsflod som framkallas av skriverier i dessa ämnen, och av hur lätt det är att väcka svinets bifall när man råkar i meningsstrid med en person av judisk härstamning. Om sina erfarenheter från redaktionsarbetet i veckotidningen Fönstret — detta frispråkiga 784