BOKRECENSIONER frifräsarorgan från 30-talet, som så bittert saknas i dagens stockholmspress — och om sina krönikor och kåserier i Idun har Mia Leche också en hel del att berätta; att hysa och uttala inopportuna åsikter har alltid sina risker, men det är inte alla som utstår dem med lika gott humör som författarinnan. För egen del har jag emellertid haft den största glädjen av göteborgsminnena, som bestämt är det allra roligaste i boken. I varje fall måste en gammal göteborgare finna särskilt nöje i de många fina och riktiga och lustiga iakttagelserna rörande den speciella atmosfären i rikets andra stad, den allmänna livsstilen, vanorna, bemötandet i butikerna, restaurangtristessen, vårgrönskan och parkernas yppiga blomsterprakt, för att inte tala om det konstnärliga och politiska klimatet, som är ett helt annat och långt friskare än i den alltid ängsligt officiella huvudstaden — det visade sig bäst under krigsåren. Bland vänporträtt i boken är det av göteborgaren Conrad Pineus både det varmast kända och det bäst skrivna; det är inte bara det riksbekanta kvickhuvudet som ställs för våra blickar utan också pateti-kern, den varmhjärtade, finkänslige hjälparen och den stora vänskapsbegåvningen. Snabbskissen av Karl Gerhard, kulturmänniskan och humanisten, som gjort så betydande insatser i kampen mot nazibarbariet, ansluter sig naturligt till de andra göteborgsbilderna. Ett par utmärkta prov på sin egen journalistik när den varit som bäst, som mest spjuveraktig och spetsig, har Mia Leche slutligen givit i de välskrivna kapitlen om en engelsk sensations-process och om en kryssning i tropikerna, som slutade på ett sjukhus i New York där författarinnan tog hand om en vän bland resenärerna. Kapitlet lidande och död i Amerika är ännu oskrivet i svensk essayistik — i dessa putslustigt makabra interiörer finns en del av materialet. Holger Ahlenius SVERIGE UNDER DET FÖRSTA VÄRLDSKRIGET Erik Palmstierna: Orostid. I. 1914—1916. Tiden 1952. 15:—. Den nu utkomna andra delen av Erik Palm-stiernas politiska dagboksanteckningar för oss in i det spända skede som inleddes med det s. k. bondetåget och den Staaff’ska regering ens undanmotande i februari 1914. Själva händelseförloppet skänker denna volym ett större intresse än föregångaren, och författaren har dessutom avancerat ytterligare mot händelsernas och maktens centrum. Han har mängder av ytterst intressanta saker att förtälja och visar hela boken igenom de mest vinnande sidorna av sitt väsen. Det var en hård tid, och Palmstierna fick som framskjuten socialdemokrat en god portion av det ”politiska hat” som florerade. Uttrycket, som är författarens eget, röjde sig bl. a. i att han själv ofta blev bokstavligen bespottad på Stockholms gator, ibland av officerare i kronans uniform. Palmstierna var i verkligheten en modererande kraft i riksdagen, eftersom han inom sitt parti kämpade för större förståelse för försvaret — liksom Karl Staaff, som bespottades ännu mer, tillhörde sitt partis mest försvarsvänliga flygel. Men hatet är ofta både blint och oförnuftigt. De snarare lidelsefulla än slagkraftiga meningsyttringar som i rent fysisk mening drabbade Palmstierna och andra vänsterledare på Stockholms gator påverkade visserligen inte deras ståndpunkt i försvarsfrågan. Men det är ytterst troligt att den dåtida försvarsagita-tionens sjaskiga metoder bidrog att bygga upp den nedrustningsopinion som triumferade 1925. Den egendomliga hysteri som under åren före det första världskrigets utbrott grep en stor del av det svenska folket är förtjänt av ett närmare studium. Några bevis för ryska angreppsavsikter just då har inte kunnat åvägabringas. Däremot är det känt att Tyskland försökte preparera oss för det världskrig som snart skulle komma. ”Den ryska faran har alltid synts mig vara made in Germany”, antecknade den liberala utrikesministern Ehrensvärd 1913. Emellertid tycks Palmstierna ha blivit fullkomligt överraskad, när han under sitt studiebesök i Frankrike 1915 hörde franska politiker antyda tyska intriger bakom omvälvningen i februari 1914. I oktober året förut hade han dock gjort denna anteckning i dagboken: ”Överallt bedriva tyskarna sin agitation. I stadsfullmäktige, riksdagen och inom officerskåren, påverkningar genom enskilda en systematisk och väl planlagd propaganda.” Palmstierna fick också nöjet att sammanträffa med de speciella emis-sarier, bl. a. en framskjuten socialdemokrat, som redan kort efter krigsutbrottet skickades ut för att preparera oss i önskad riktning. 785