BOKRECENSIONER Mitt under stridslarmet — som på propagandafronten så småningom också fick bidrag från ententesidan — behöll Palmstierna huvudet kallt. Han gjorde det i så hög grad att han kom på kant med Hjalmar Branting, som redan 1915 helt vanns för ententen. Palmstierna var neutral i den meningen att han varken önskade rysk eller tysk seger. Starkt intresserad för Finland som han var lät han dess och Sveriges gemensamma intresse av Östersjöns frihet bli bestämmande för sin allmänna syn. Han önskade som alla andra se Finland frigjort från det tryckande ryska överväldet, men i motsats till den tidens svenska tysksympatisörer såg han ingen vinning i att Östersjön och Finland blev tyskdominerade. Även den uppfattning av den Hammar-skjöld’ska regeringens handels- och utrikespolitik som Palmstierna förfäktade i riksdagen och nu närmare utlägger i dagboken var klarsynt och väl underbyggd. I hur hög grad det var fallet framgår av professor Gihls minutiöst utförliga forskningar i ämnet. De första krigsårens regeringsproblem får ny belysning i Palmstiernas memoarer. Läget kännetecknades av att den efter borggårds-krisen tillkomna Hammarskjöld’ska regeringen kunde sitta kvar i över tre år, trots att den i andra kammaren stöddes endast av drygt en tredjedel av medlemmarna, nämligen den dåtida högern (som var någonting helt annat än hr Hjalmarsons parti). Varför försökte de i många frågor eniga liberala och socialdemokratiska partierna inte förrän ett stycke in på 1917 störta en regering som de i så hög grad ogillade? Palmstierna, som åtminstone i början verkade för en sådan aktion, visar nu varför denna kom att dröja så länge. Till den mycket naturliga obenägenheten att riva upp en ny politisk och konstitutionell konflikt mitt under ett världskrig, under vilket det kejserliga Tyskland dessutom dominerade på alla fronter, kom tydligen starka tvivel om att kung Gustaf skulle kunna förmås att acceptera en vänsterregering. Palmstierna medger själv i en anteckning från 1916 att den sista villan kunde bli värre än den första, dvs. att en vänsteraktion helt enkelt skulle resultera i en ”aktivistregering”. Det onödigt aggressiva uttrycket visar hur hårt slaget i februari 1914 hade drabbat. De politiker som med stöd av en mycket stark folkmajoritet motsatte sig de yttringar av personlig styrelse som då hade framträtt ansåg sig i det följande även av utrikespolitiska skäl (Tysklands vin kande segerchanser) kämpa i ett klart underläge, där det tills vidare snarare gällde att slå vakt om vad man mödosamt hade vunnit än att gå till attack och kräva mer. Palmstiernas memoarer är ett tidsdokument av högsta värde. Åke Thulstrup FISK I MÄNGA VATTEN Karl Gerhard: Om jag inte minns fel. Bonniers 1952. 21:—. Karl Gerhard lär åtminstone en gång tidigare ha skrivit sina memoarer. När han nu för säkerhets skull gjort ännu ett försök har man all anledning att intyga att resultatet är förträffligt. Han börjar helt lättsinnigt med att kommentera sin födelse och lyckas därvid praktiskt taget överträffa Albert Engströms klassiska framställning (”Jag var ett vackert barn men jag skrek...”) och nästan nå den underbara nivå där James Thurber brukar befinna sig när han talar om sig själv. Så värst lik någon av dessa herrar är nu inte Karl Gerhard i grunden, han visar endast tillfälligtvis prov på den förres drastiska förmåga och han har ingenting av den senares clownbegåvning. Karl Gerhard griper ingenting direkt ur luften, han observerar skarpt, han karikerar diskret och han karakteriserar indiskret. Det gör honom till en ypperlig personskildrare, en läsvärd och mycket trovärdig memoarförfattare, och kanske anger det också hans begränsning som revyproducent. I mitt tycke skriver han bättre memoarer än kupletter — men det må gälla som ett mycket högt beröm. Den eleganta, nästan oavbrutet kvicka prosan i ”Om jag inte minns fel” sviktar ytterst sällan, och det vore ju löjligt att klaga över att kvickheterna kommer för tätt. Hans stil är nästan för elegant, litet för flytande för att kunna kallas personlig, men det finns ett grunddrag i hans bok som gör den personlig, som gör den till något mer än en charmerande underhållning, och det är författarens sinne för naivitet. Karl Gerhard är ju numera knappast någon särskilt naiv person, men med vilken ömsint förälskelse förmår han inte beskriva den svunna tid då han verkligen var det! Den av mat och dryck, av högstämt sinnelag och dygdigt camouflerad omoral svullna epok han upplevde som liten gosse får ett lysande äreminne i de första 786