BOKRECENSIONER kapitlen. Bilden är säkerligen starkt chargerad men den är oemotståndlig, därför att författaren uppfattar hela den oscariska tiden som en naiv tid. Även över den första bleka ungdomen med de tidiga lärospånen hos Thalia, då författaren inte minst fick under ganska hårda villkor tillägna sig den hushållningens strategi som är nödvändig för en blivande teaterdirektör, faller ett skimmer av lätt romantisk förtjusning över ofördärv och barnslighet. Karl Gerhard har en enormt sympatisk kärlek till de världsfrämmande och de absurda, och han minns — bakom en mask av självironi och spefullhet — med rörelse sin egen världsfrämmande och absurda ungdom, vars lätt betänkliga sidor han inte fördöljer eller förgyller, på sin höjd en aning försilvrar så att de blänker som fisk i garn. Han ger också förtjusta bilder av den världsfrämmande Anna-Lisa Hwasser, den oberäkneliga Lili Ziedner och många andra som längre och konsekventare än han själv lyckats bevara naivitet och absurditet. Till mästerstyckena bland dessa porträtt hör det av Tollie Zellman — lagande köttbullar i bara dessouerna styrkt av en cigarrett och en smula champagne. Karl Gerhards kommentar och analys av tavlan är konstkritik av första klass om än av gammal ädel årgång. Med framgången och den spirande berömmelsen blev naturligtvis författarens umgänge mera expansivt — från och med Göteborgs-åren rör han sig som en makrill i de vatten ”där de stora torskarna går”. Vi möter en kavalkad av konsuler och konsulinnor och naturligtvis Segcrstedt och den kvicke Conrad Pineus, och när författaren flyttar scenen till Stockholm är det nära till Waldemarsudde och Hörningsholm, och med flyget kommer man lätt till Paris. En och annan sammanstötning med högsta statsmakterna, när skuggan av en stövel börjar falla och scenen (men tyvärr inte hela den svenska opinionen) är mogen för den välkända visan om ”den ökända hästen från Troja”, är naturligtvis också noterad. Men här har självbiografien redan börjat falla sönder en smula i anekdoter eller i speciella redogörelser, innan det sista kapitlet ger boken dess fulländade avrundning: berättelsen om hur Karl Gerhard fann den lilla Fatima, hur sinnet för naivitet lade lejonet för lammets fötter. Det är många episoder i denna glada men därför inte banala, kvicka men därför inte ytliga bok man gärna vill minnas länge. Men den episod jag tror att jag kommer att minnas längst tillhör inte de glada. Den är på en gång skrämmande och sublim, och den berättar om den sista gången Karl Gerhard såg Gösta Ekman: Jag hade just satt mig i min bil och hejade glatt, när Gösta sneddade över gatan. Han bar den eviga baskern till en ljus sommarrock, men ansiktet var mörkt, blicken långt borta. När han kände igen mig såg han länge på mig, som om han ville inpränta mina drag i sitt minne. Han lyfte handen till tecken på att jag borde vänta och gick beslutsamt in i den blombutik som är inrymd i Stadshotellet. Han kom snart ut, alltjämt djupt allvarlig. I handen bar han tre röda rosor. Dem kastade han in i bilen med en varsam gest som om han lade en avskedsbukett vid en kär avlidens kista. Jag ville tacka men vågade liksom inte störa andakten. Han vinkade med handen som tecken att jag kunde fara och försvann. ÄKE JANZON LIKVAKA VID LÄSLAMPAN Allingham, Margery: Tigern är lös. Översatt av Sten Söderberg. Saxon & Lindström 1952. 8: 50. Chandler, Raymond: Den enes död. Översatt av Mårten Edlund. Bonniers 1952. 12: 50. Crispin, Edmund: Mördande manuskript. Översatt av Herbert Bohlinder. Gebers 1952. 13:—. Dufva, Elise: Mordet på Cristina. Bonniers 1952. 11:—. Gilbert, Michael: Mannen som för svann. Översatt av Greta Äkerhielm. Skoglunds 1952. 13: 50. Göransson-Ljungman, Kjerstin: Fullt pådrag. Wahlström & Widstrand 1952. 13:50. Lang, Maria: En skugga blott. Norstedts 1952. 11: 50. McDougald, Roman: Kvinnan under berget. Översatt av Margareta Nyländer. Gebers 1952. 13:—. Mellvig, Folke: Stjärnfall. Saxon & Lindström 1952. 10: 50. Miller, Wade: Den falske Mr Blue. Översatt av Ria Wägner. Wennerberg 1952. 1:95. Rice, Craig: Brottsligt livat. Översatt av Ann-Sofi och Sten Rein. Bonniers 1952. 13: 50. Simenon, Georges: Kommissarie Maigrets första fall. Översatt av Gunnel Vallquist. Bonniers 1952. 9: 50. Trenter, Stieg: Ristat i sten. Bonniers 1952. 12: 50. Jag avskyr psykiatri, förklarar en av kommissarierna i höstens detektivromaner, och dess bättre tycks de flesta av hans kolleger vara av den åsikten att sysslandet med själs 787