BOKRECENSIONER liga abnormiteter, som har varit ett alltför vanligt inslag i kriminallitteraturen på senare år, är en angelägenhet för själsläkare och asylvakter och inte för handhavare av polisärenden. Författarna har prövat allehanda hokus-pokuskonster i avsikten att åstadkomma nyskapelser i genren, men den strikta dedektiv-romanen tycks inte tåla några extraordinära anspänningar. Roman McDougalds företag i ”Kvinnan under berget” att lösa gåtor genom plastiska operationer och personlighetsklyv-ning måste bedömas som ett fantasifiasko, och lika krystade är Fredric Browns telepatiska övningar i ”Döden har många dörrar”. Brown drar sig inte ens för att läppa lös marsianer i handlingen, men försöken att liva upp detektivromanen med science-fictiontricks kan inte gärna leda till annat än sammelsurium. Till Science fiction i en tolerabel bemärkelse hör emellertid de humbeiter som Maria Lang har mobiliserat i ”En skugga blott”. Deras rymd ligger bara en våning över Stureplan. Humbeiterna är nämligen vetenskapare i litteratur, och de håller till i Stockholms högskolas humanistiska bibliotek, som författarinnan påstår vara makalöst trevligt, inte minst av den anledningen att böckerna där aldrig står på sin plats. Det råder från början en ganska nervös stämning bland akademikerna, som är engagerade både i pressande kärleksbestyr och forcerat avhandlingsarbete. Och nervösare blir det, när en i kotteriet hittas avdagatagen i berätterskans badkar. Det blir kvavare än någonsin i Hum. B:s rökrum, där grubblarna med förkärlek samlas, belysande fallet med citat från Shakespeare och Stagnelius. Medan Ngaio Marshs ”Döden på premiär” i anmälarens tycke var vårens bästa roman med mordiska ingredienser, kan Maria Langs bok på goda grunder bli höstens. Miljöskildringen är utomordentlig och intrigen rimlig, och man får en gripande kontakt med de licentiater och flärdfröknar som gnabbas och gnor i de intima lokalerna. Slutgenomgången av fakta sker mycket smidigt, och man häpnar något över mördarens avslappningskonst. Det gnisslar lätt, när denne avbryter sin tragiska bekännelse med en allmän undran, om det verkligen är någon mening med nattlinne när älskande mötas. Bibliotekarien som litterär figur har denna säsong blivit illa behandlad. Dränkt av Maria Lang, hängd av Ernest Raymond, skjuten av Anthony Boucher (i en novell i september numret av den rekommendabla VÄRLDSDECKA-Ren), stucken av Elise Dufva, som i namnöversättning från tyskan debuterar med ”Mordet på Cristina”. Cristina är inte offret utan biblioteket, där offret badar i sitt blod. I motsats till Langs Hum. B. är Cristina ingen påtaglig miljö. Det är en hägring i åtta våningar, där man möter en vimsig chef och en frälst nattvakt och däremellan några misstänkta och misstänksamma som är mer eller mindre intresserade av gravyrer. Snitselj akten är rätt underhållande, men deltagarnas mått och steg förefaller väl ha-sarderade, mördarens inte minst. Och vart tar hr Rosengren vägen, han som i slutet av fjärde kapitlet skruvar sig så lovande på stolen och säger att han anar vem mördaren är: ”Men jag föredrar att inte yttra mig om den saken!” Polisen struntar i Rosengren, och det har man svårt att förlåta den annars rejäle förhörsledaren. Han är en välbehövlig kontrast till de flinka amerikanska privatdetektiverna, som löser det kinkigaste problem mellan midnatt och morgonnyheterna. Han tar en dryg månad på sig, och då han äntligen gör slag i saken är det mest tack vare Mozart. Försjunkandet i dennes klarinettkonsert ”förlänade hans undermedvetna själsliv en blixtrande klarsyn”, heter det, och redan efter första satsen har överkonstapeln handklovarna färdiga för den demoniska varelse som mördade sin faster med dietylparanitrofenyltiofos-fat och därefter kom på det sluttande planet. Ominöst prasslande papper finns det i Edmund Crispins nya pussel, och det trefalt mördande manuskript, som boktiteln bebådar, är ingenting mindre än en okänd komedi av Shakespeare. Detta drama om ett drama utspelas inom en internatskolas hank, och den glimtvisa skildringen av miljön är faktiskt mera givande än redovisandet av fataliteterna, vilket dock bereder litteraturprofessorn Ger-vase Fen ett utstuderat nöje. I fråga om sina syllogistiska talanger är den självbelåtne Fen överkänslig. ”Jag kommer aldrig med några oförnuftigheter”, snäser han argt, då någon lyssnare dristar sig insinuera. För tio år sedan var Kjerstin Göransson-Ljungman vårt stora skrivbordsmordiska hopp, men hennes ärofullt påbörjade 40-tals-turné med döden slutade mindre lyckat. Nu har hon kommit igen med ”Fullt pådrag”r men någon rehabilitering innebär inte denna 788