BOKRECENSIONER överknypplade och stilistiskt otillfredsställande pensionatsmelodram. Det brinner i knutarna och det brinner i människorna... ”hennes ögon tycktes plötsligt som tända lanternor bakom en halvt nerrullad gardin”. Sällskapet bakom rökridån smider ränker kring soppterrinen, stämningen är panisk, och de uppskärrade fruntimren stänker onödigt många utropstecken i texten. Efter många om och men vädjar den nödställde kommissarien till målaren med de klarseende sjömansögo-nen: Har du inte ens en hypotes? Idiot sorn jag är, utbrister denne, och i det flämtande skenet från hans talgdank avslöjas pyromanen, atomvivören, damen med duvblodsrubinerna och hennes veronalvasall. 1943 fick vi en ny champion i Stieg Tren-ter, och han har klarat sig hyggligt undan ikonoklasterna, även om han numera nödgas dela suveräniteten med Dagmar Lange och Sune Lundquist. Huvudproblemet i hans schvungfullt skrivna jubileumsbok ”Ristat i sten”, gäller fyra tår som stockholmspolisen hittar i magen på en mördad österrikare, och i den affären är vaktparaden inblandad. Fotografen Harry Friberg tycker att det hela verkar mystifikt, och som den kroniske mordintressent han är, äventyrar han sin semester för att få klarhet i saken. Han äventyrar sitt liv också, skulle väl ha hamnat som agn i Kattegatt, om inte den i bakgrunden knäande mycket mustaschmåne kriminalintendenten Vesper Johnson hade fungerat som deus ex machina. Det går raskt undan med utredningen, ty Friberg tänker och handlar ungefär samtidigt, och han är en oförvägen chanstagare. Han hetsar kors och tvärs genom stad och land, och det blir bitvis mera rally än raffel. Man kan irriteras av detta ideliga flackande, men det må sägas till mannens försvar, att hur j äktad han än är, så hinner han alltid beskriva den trakt han susar igenom. Särskilt som stockholmsciceron är han till sin fördel. Somliga stycken i boken bildar en föredömlig turistbroschyr, och det skulle gagna en utböling att läsa de avsnitten med karta, så att han sedan inte tvekar om i vilket hus Jenny Lind föddes och var Claes på hörnet höll krog. Kriminalhistorien är i påhittigaste laget, men den är durkdrivet hopfogad och inte så ansträngt filigranerad som en del av Trenters tidigare böcker. De snitsigt skisserade personagerna hänger tämligen följsamt med i galop pen, i varje fall så länge de är på landbacken. Uppgörelsen utanför tremilsgränsen är onödigt skruvad, och rubriceringen på sid. 233 stjäl effekten av det påföljande kapitlet. Ännu en Foto-Harry stöter man på i Folke Mellvigs roman ”Stjärnfall”, men han klarar sig inte lika bra som kollegan hos Trenter. Död åt charmörerna är bokens tema. I de första kapitlen vädrar sju kvinnor sina passioner, och läsaren och polisen tycker att någon i skocken borde passa som mordängel. Men det kuttrande paret Hillman kommer på andra tankar, och då går det som det går. Mellvigs främsta merit är hans pusselambi-tion. Replikerna kretsar kring kriminalgåtan med samma envetna koncentration som gamar kring åtcl. Men det blir väl mycket frågor och svar, och de dramatiska inpassen, exempelvis intermezzot i packrummet där livsfarliga vapen resas, är måttligt stimulerande. I den gamla hederliga detektivromanen presenterades liken för det mesta högaktningsfullt och opersonligt. De hörde till den standardiserade rekvisitan och anmäldes brådskande, propert arrangerade, inte mera skrämmande än stjärnfall. Mot denna mordpolityr opponerade sig de amerikanska sluggerskribenterna. De ville visa att mördarna inte balsamerar sina offer, och det visade de med all önskvärd tydlighet. De har gjort den offentliga likbesiktningen till ett paradnummer, som från början avsågs verka moraliserande men som allt oftare har fått karaktären av smaklös exhibition. Så finns det en annan grupp författare, som exploaterar sina lik på rakt motsatt sätt, som varken visar vördnad eller upprördhet inför död man utan lanserar vederbörande som skämtartikel. Den mest talangfulla av dessa litterära likskändare är Craig Rice. Hennes senaste översättning har med fullt fog fått titeln ”Brottsligt livat”. Det finns mycket som kan väcka anstöt i denna bok, som är en raglande och hädisk ruljans kring en kuperad tribad. Men samtidigt som man kinkar har man stort nöje av den makabra farsen och trivs särdeles väl med den istadige, hetlevrade, dynamiske advokaten John J. Poker & Whisky Malone och hans äreröriga tal. Boken kan med fördel läsas som en samling humoresker. De vårdslösa ralje-rierna, som bl. a. drabbar den litterära bohemen i Greenwich Village, splittrar intresset för kriminalsammanhanget. Detta håller inte i alla stycken, och mördarens entré är, 789