BOKRECENSIONER om än finurligt planerad, med hänsyn till spelets regler inte alldeles juste. När det har gällt spexande har Michael Gilbert inte brukat sätta sitt ljus under skäppan, men i ”Mannen som försvann” har han släckt den lågan. Gilbert levandegör en mordprocess i Old Bailey, där åklagaren och hans höglärde kollega i försvaret klyver näbb med en intellektuell elegans, som Gardners Perry Mason kunde avundas. Kanske med tanke på läsare med anlag för klaustrofobi har Gilbert ordnat med spännande utflykter i rättegångs-pauserna, och följden har blivit, att både in-trigvurmaren och raffelnjutaren med all rätt kan tycka, att denna suveränt genomförda historia om krigsmärkta människors skrupelfria handlande är en av årets bästa kriminalromaner. Ett par gamla bekanta, som tagit igen sig ett tag men nu prövar come back för den svenska publiken, är Anthony Mortons Baronen och Georges Simenons Maigret. Baronen behöver man knappast ömma för där han kväser fram i salig Raffles fotspår, men Jules Amédée Frangois Maigret förtjänar all vår sympati, och man kan bara hoppas att han i fortsättningen blir en perenn skepnad. Vi svek nykomlingen 1934 för noviser som Dashiell Hammett och Quentin Patrick, och då han åtta år senare pockade på uppmärksamhet föll han också igenom. Nu har han det betydligt bättre förspänt, ty expressdiktaren Simenon har haussats som mirakel och blivit en allmänt känd pip-profil. Säkert är i alla fall att de läsare, som flämtar i hasorna på detektivlitteraturens många själlösa skränfockar, skulle må gott av att dröja ett slag med den försynte och lågmälde Maigret. Den bästa av de tre böcker, som hittills utkommit i den nya Maigret-serien, är ”Kommissarie Maigrets första fall”. Detta inträffar 1913, och på den tiden satt den nygifte Maigret som assistent på en enkel polisstation, kurande över en packe medellöshetsintyg bakom en svart pulpet. Han får sin chans, när en förvirrad flöjtblåsare påtalar vissa mystiska förehavanden i ett av de förnämsta husen i Paris, men då den ivrige assistenten går djupare i det konfidentiella ärendet än vad hans mondäne chef anser comme-il-faut, gör herrarna från Quai des Orfèvres ett raskt ingripande bakom hans rygg och slätar över det hela. ”Det finns fall då man inte vinner något med att göra skandal, och då den nakna sanningen skulle göra mer skada än nytta”, påpekar polischefen för sin tjurande subaltern, och den lärdomen lägger Maigret på hjärtat. Som myndig chefskommissarie med embon-point är Maigret en sympatiserande och hjälp-villig forskare i medmänniskors öden, en augur som försöker tyda allt till det bästa. ”Maigrets första fall” är en behagfull moralitet med utsökta impressioner från ett vår-soligt Paris, där det doftar mimosa, vitt vin och smultron. Inte att undra på att unge Maigret snor sina mustascher när de snörda skönheterna i högklackade kängor klapprar förbi den bistro, där han sitter och funderar. Epilogen är en sannskyldig pastoral med Maigret och en av styckets bovar sittande i en värdshusberså, rekapitulerande över flot-tyrstekt florell och ett par flaskor calvados. Läsaren skulle också behöva en aperitif innan han tar itu med Margery Allinghams senaste. ”Tigern är lös” kallas detektivroman men är en mördarroman. Scenen domineras av en verkligt ondskefull man, vars utomordentliga kvalifikationer för våldsdåd bestyrkas genom en hollerithmaskin. Det är som att se döden för första gången, anmärker chefen för Scotland Yard. Den recension, som medföljer boken, är missvisande. Den yttre handlingen, en skräckromantisk skattsökarhistoria, är oväsentlig. Huvudsaken är författarinnans framställning av den onde och hennes funderingar kring hans illvilja. Hon söker inte orsakerna i hans psyke, som anges vara normalt, utan i hans relationer till turen. Vetenskapen om turen är hans erövring och kult, det är hela hemligheten till att han blivit ett monstrum. Eftersom polisen har besvär med att komma åt den sortens kriminalitet, lämnas initiativet till en gammal blid kanik, som med sina filosofemer bringar mångmördaren på fall. Men det är inte fromheten som en läsare av detektivromaner vill ha som avgörande vapen mot laglösheten, och inte heller får författarinnan fram den rätta spänningen genom att blanda dofter av fruktan och ondska (”syrlig och kraftig som stanken av sårfeber”) med en grö-tig londonfog. Margery Allingham var trevligare förr i världen när hon lät sin Campion husera efter eget skön. ¥ Det finns en massa överflödigt kram i årets rekordgiv av kriminalromaner, som i mitten 790