BOKRECENSIONER av oktober räknade inemot sextio original och närmare tjoget nytryck. Och det går för långt när man hittar ett häfte av en George Harmon med titeln ”Klädd för mord”, vilket visar sig vara en dekolleterad variant av George Harmon Coxes förfjolsbok ”Mord på modell”. De fräcka spekulationerna i publikens raffeltycke är också motbjudande. Nya deckarklubbar bildas som frestar med sexiga omslag och saftiga slogans, och i den färskaste av serierna, Man-hattan-böckerna, har nu till all olycka Mickey Spillanes sadistiske bödelsapostel Mike Ham-mer tillåtits framföra sitt otäcka hämnarevan-gelium. Och till råga på eländet har det kommit en ny bok av den odräglige James Hadley Chase. De flesta av dessa fräna berättelser om amerikanska ruffsnokars bravader är erbarmligt schablonmässiga och meningslösa. Tag till exempel Wade Miller, en skribent som brukar komplimenteras av sitt hemlands kritik och nu prövar den svenska lyckan i Jaguar-böckerna. Hans jaguar är en typisk dussinspa-nare (signalement: Idel ben och spända muskler) som på känt sätt tar kål på drägg och utskum i San Diego, Cal. Spåret genom narkotikasmuggling och prostitution markeras med tätt återkommande fläckar av blod, tuggtobak och hjärnsubstans. Så länge de har livet i behåll, förolämpar bokens karska lymlar varann med otrolig frenesi, och även deras urringade brudar får sina fiskar varma. Det väcker ett visst uppseende att hjälten bara dricker öl, och det är den enda poängen i den osnygga och likgiltiga historien om ”Den falske Mr. Blue”. Efter konfrontationen med dessa stålsmidda skrodörer är det en lättnad att möta den sårbare och självironiske Philip Marlowe, Raymond Chandlers gunstling. I två av de fyra novellerna i samlingen ”Den enes död” plockar han suckande på sig lugern, slagjärnet och whiskypluntan och ger sig bekymren i våld. Han trakasseras av både gangsters och poliser och känner sig för det mesta ”som ett amputerat ben”, men trassel är hans musik och han trotsar och trälar sig fram till blodiga avgöranden. Det är inga sköna saker som händer i boken, och det är något förbluffande när Chandler mitt i skottorgierna släpper loss ”jättegarvet Anton”. Det sker i ”Pärlor är ett helsicke”, som är en munter sketch om en skoj arvänskap som håller till och med under trycket av ”en baksmälla som tolv svenskar”. Det finns inte så mycket av indignations- stämningarna och det etsande skuggspelet från Chandlers romaner i dessa kortare berättelser. Skildringen har mera prägeln av illusionsfritt referat. Exaktheten vid återgivandet av våldshandlingarna kan verka pedanteri, och man får en känsla av att bevittna en tragikomisk pantomim, medan revolvermännen faller i ultrarapid. Dialogen är oföränderligt pregnant och karakteristikerna slående. I Chandlers halvt surrealistiska bildvärld lyser bilarna som tivolientréer mot den mörka fonden, och ögonen som spanar genom den splitterfria rutan är ”lika uttrycksfulla som skruvmojen på en bensintank”. I Mårten Edlunds översättning går inga finesser förlorade. Men frågan är om en folkpensionär kan begripa vad som menas med att ”peta knäcken ur lurarna” eller ”ligga på is med ett blåbär i kusen”. JÖRGEN ElGSTRÖM KORTARE ANMÄLNINGAR Viveca Hollmerus: Dagblind. Bonniers 1952. 7:50. Det vore synd om Viveca Hollmerus’ nya bok, ”Dagblind”, hennes tredje, kom bort bland mängden av omfångsrika och mer de-battinspirerande böcker. Den frestar inte till långa utläggningar, men den skänker läsaren en sådan glädje som upplevelsen av ett litet finstämt och förtätat konstverk kan ge. Hennes sätt att skriva: mest korta, impressionistiska skisser, som sammanbinds nästan omärkligt, hennes ytterligt sensibla, lyriken närstående prosa, och hennes motivval: det överkänsliga barnets svåra konfrontation med den järnbundna och konturskarpa omvärlden — kan liksom det lätt psykologiserande draget påminna om Maria Wine, eller kanske ändå mer om Eva Neander. Påminnelser som dock på intet sätt reducerar hennes originalitet: den är otvetydig. ”Dagblind” skildrar i utsökta episoder en hyperkänslig flicka, som har svårt att anpassa sig och inse att hon tillhör människovärlden: som nås av rösterna men inte av orden. För henne blir sanningen lätt för liten eller för stor, och hon kan ha svårt att finna en osanning som är måttlig, trolig och medelstor. Hon söker förstås tillflykt i en drömvärld, men utan framgång: det går inte att värja sig för ugglorna som tjuter över dagens bortdrömda timmar. Uppvaknandet till kvinna, och till en 791